Matteprov: CHECK! 

 

Fy vad skönt att äntligen ha det avklarat!

Nu hoppas jag bara att jag blir godkänd, även om det inte är betygsbaserat. Det skulle ju vara nice om allt pluggande burit frukt så att säga och någonting fastnat där inne.

 

För det känns som om allting åker rakt igenom hjärnkontoret utan att registreras någonstans. Den nya informationen som kommer in pressar i sin tur ut den gamla och ingenting blir kvar. 

 

Jag vet inte hur jag ska förklara för att det ska bli förståeligt, men alla tankar är så tafatta.

Ibland är det som att jag nästan får tag i dem men så slinker de iväg.

 

Jag blir väldigt lätt distraherad av annat också och hamnar på villospår. Som t.ex. när jag ska göra något så enkelt som att kolla mailen på mobilen så kan jag swipa 5 varv bland alla appar och komma in på allt från instagram till itslearning och fortfarandet inte ha kollat mailen.

Inte för att jag hittar något mer intressant någon annanstans men helt enkelt för att jag glömmer bort på vägen vad det var jag tänkt göra.

Så då fortsätter jag trycka på allting istället i hopp om att jag då ska komma på vad det var jag skulle göra.

 

Det är jättefrustrerande!

 

Såhär är det när jag pluggar med och när jag läser texter förstår jag knappt vad det är jag läser. Jag kan sitta och stirra i en bok i flera minuter. Precis som om allt skulle bli mer begripligt ju längre jag stirrar.

 

Just nu, eller sedan skolstarten i augusti förra året för att vara mer exakt, känner verkligen inte igen mig själv.

Jag brukar ha rätt lätt för att ta in och bearbeta information.

Jag vet inte vad som hänt. 

 

Men det har tagit på självkänslan. Jag har inte känt mig såhär inkompetent och dum sedan grundskolan där lärarna uttryckligen betonade min oförmåga att prestera. 

 

Ju mindre jag klarar desto tydligare blir den där rösten i huvudet som talar om hur dum och oduglig jag är. Och så blir det en ond cirkel.

Jag försöker tämja rösten genom att hitta på ursäkter som kan förklara röran i huvudet. 

 

Jag antar att jag kan skylla på mamma/småbarns hjärnan.

Det är många bollar i luften.

Plugga heltid med två småbarn är inte lätt vill jag lova. Det är hushåll som ska skötas, barn som ska tas om hand, karlar som ska tillfredsställas och skolarbete som ska genomföras. 

 

Det måste vara därför ..

Ligger i sängen och spanar mord på Youtube och väntar på att Kim ska komma hem från affären med snask. Jag behöver tröstäta.

 

Jag tror att jag är på gränsen till en utmattningsdepression. 

Det senaste året har jag pendlat mellan total orkeslöshet och att vara helt uppe i varv.

Jag kan vakna med energi i överflöd bara för att runt lunchtiden, eller över huvud taget när det blir för mycket runtomkring göra en totaldip och "säcka igop". All energi är som bortblåst,  lusten och viljan att göea saker obefintliga.

Ingenting är roligt och helst av allt vill jag bara lägga mig under täcket och försvinna.

 

Känslan kvarstår trots att jag höjt mina antidepressiva sedan en månad tillbaka. 

 

Jag hoppas det blir bättre snart. Jag vill inte vara såhär. 

Den senaste tiden har jag kännt mig lite ledsen och nere. Det känns som att energin inte riktigt finns och att det inte heller spelar någon roll hur mycket jag sover för det är mer en mental trötthet än en fysisk.

Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på, men det är nog flera saker som tillsammans tynger ner.

 

Lägenheten är rörig, med saker och kartonger överallt. Jag har inte så mycket tid för mig själv och det känns som jag inte är någon egen person längre, utan bara "mamma". Och som det alltid blir när jag har en svacka så gör sig min hypokondri lite extra påmind och jag går runt med en stor klump i bröstet som jag bara väntar på ska brista. Är rädd för att bli sjuk, för att barnen ska bli sjuka och att vi ska slitas ifrån varandra. 

 

Jag känner mig arg och besviken. Känner mig övergiven och ensam. Och så saknar jag.

 

Jag försöker ta mig igenom dagarna så gott det går.

 

Det blev ett lite känslosamt inlägg.

 

Idag har det varit lite bättre.

Vega ålade för första gången. Hon kunde tydligen det vi visste det bara inte.

 

Jag hade tänkt uppdatera med bilder på nya matgruppen igår men eftersom Vega är som hon är på nätterna så slocknade jag tidigt och idag har jag tagit mig tid att klippa ut tyg till några beställningar samt lite annat kul som vi får se om det blir något av.

 

Ja fy fasiken! Känner mig verkligen helt färdig som människa just nu. Barnen har precis somnat för natten och själv är jag så trött att jag knappt orkar hålla ögonen öppna.
Det känns verkligen att man inte sovit ut ordentligt sedan.. alldeles för länge sedan. Dagarna går i ända och jag hänger liksom bara på men utan att riktigt vara med.

 

Jag längtar såå efter en hel natts oavbruten sömn!

 

Hjärnan är bra märklig. Det är konstigt hur lite kontroll man faktiskt har över alla känslor och tankar ibland.

 

Sedan Vega föddes har jag blivit så rädd för glömma. Jag är rädd för att glömma bort den här tiden, glömma bort känslor och upplevelser jag hadr och glömma hur liten hon var. 

Det var inte förens hon kom som jag insåg att jag faktiskt glömt alla dessa saker med Castor. Tiden går så fort och det händer så mycket hela tiden. Man hinner inte med.

 

Precis som man glömmer hur man själv såg ut för tio år sedan så glömmer man hur små barnen var bara förra året. 

 

Bilder och filmer återger långt ifrån hela sanningen.

Så som jag upplevde mina nyfödda -hur små de var, hur de luktade, lät och såg ut- kommer jag aldrig att få uppleva dem bara genom stt titta på bilder.

 

Jag vill inte glömma! Aldrig aldrig någonsin!

Jag vill med alla sinnen fånga varje hundradels sekund och bevara i minnet.

 

Här kommer ett sånt där lite gnälligt inlägg igen men kände att jag behövde ventilera.

 

Huset sover men jag har svårt att komma till ro. Känner mig ledsen, hungrig och arg. 

 

Vega är sjuk, igen, med hosta och heshet. Hon har varit lite extra kinkig och svårsövd. Efter en omtumlande kväll fick jag henne till Slut att somna, men hon gnyr till då och då och det känns som hon kommer vakna när som helst igen. 

 

Är besviken.

Kim lovade att ta henne i natt så jag skulle få sova (min första hela natt på 6 veckor!!). Tyvärr blev det inte så. Så här ligger jag nu och tycker synd om mig själv. 

Är förbannad över att karln ligger och snarkar bevid medan jag ligger vaken. Så orättvist.

Jag vill också sova ...

Det har varit lite snålt med uppdateringar på bloggen de senaste dagarna och det har ju sin naturliga förklaring =)

 

Vi kom hem från BB redan i tisdags och efter att ha sovit första natten hemma vaknade jag igår morse och kände mig lite konstig och gråtmild. Mycket tankar och känslor som väller över en. Man ser på sina barn och vill gråta för att man inser hur mycket man älskar dem, trots att man bara haft den ena i två dagar, och man tänker på hur det skulle vara om man, gud förbjude, skulle förlora någon utav dem.
Kände mig ledsen över att bebistiden går så fort och att jag inte är redo att Vega blir stor så snart, för man vet av erfarenhet att tiden bara flyger förbi!

Kände mig också orolig.
Ganska omgående efter att Vega föddes noterade jag att hon skakade lite avvikande i händerna, men lade inte så mycket vikt i det. Läkaren, som jag kände igen från min praktik på barn och har förtroende för, noterade skakningarna vid den obligatoriska läkar"bedömningen" som görs precis innan hemgång. Enligt honom var det vanligt att se dessa darrningar/skakningar hos nyfödda vars mödrar käkat SSRI under graviditeten och att det växer bort allteftersom.

 

Igår när jag vaknade och kände mig sådär känslig upptäckte jag att Vegas ögon också skakar/darrar. Hon liksom spärrar upp dem stort medan iris åker "neråt" samtidigt som de vibrerar.

Vi ringde till BB och trots att de inte verkade jätteoroliga och bad oss avvakta kände jag mig fortfarande ledsen, nedstämd och orolig resten av dagen. Amningen hade inte heller kommit igång och det hade nästan inte kommit någon mjölk under hela natten vilket även det blev ett orosmoment, då jag verkligen vill lyckas med amningen denna gången.

 

Trots alla mina hjärnspöken och små gråtattacker försökte göra det bästa av dagen.

Kim, Castor och moster Sarah hjälptes åt att laga lite god middag medan jag satt brevid och försökte få igång amningen med den lille som mest sov. 

Mjölken rann i alla fall till senare under natten.

 Idag var vi till BB på återbesök och fick träffa en urgullig barnmorska. Jag nämnde det där med ögonskakningarma, men de dök naturligtvis inte upp när barnmorskan tittade. Hon sa iaf att av vad hon kunde se så var det inget fel på Vega och hon tyckte inte vi skulle oroa oss. 

På återbesöket togs PKU prov, barnmorskan undersökte färgen på Vegas hy och gjorde lite mätningar relaterat till gulsot. Allt såg bra ut (PKU provet vet vi dock inget om än då det ska skickas iväg till lab först. En vikt togs också för att se så ungen gått upp som hon ska.

 

Innan hemfärden i tisdags hade Vega gått från 3225g till 3050g. Jag var jätterädd för att hon skulle gått ner för mkt eftersom amningen inte kommit igång ordentligt. Men idag vägde hon 3025 och barnmorskan sa att det var helt normalt med tanke på att mjölken inte runnit till förens i natt. Hon bad mig amma på och att vi skulle komma tillbaka på söndag igen för att ta en ny vikt.

Det kändes lättare med allt när vi åkte därifrån :)

 

Usch, kan inte sova. Känner mig stressad. Tänker för mycket.

Har så dåligt samvete för allting och känner mig otillräcklig. Otillräcklig som mamma, som flickvän och otillräcklig i skolan. Känner mig trött, lat och passiv. 

Orkeslös! Det är så mkt jag vill göra för Castor, så mkt jag vill orka men räcker inte till. 

 

Den senaste tiden känns det som jag gett upp innan jag ens försökt. 

Orkar inte röra mig. Orkar inte kliva ur sängen och orkar inte hålla mig vaken på dagarna. Blir snurrig av alla krav, av alla måsten. 

Jag vill vara den där mamman som hittar på saker, går på roliga utflykter, bakar och lagar god mat, leker, läser böcker och aldrig tappar humöret.  

 

Vill vara den där flickvännen som alltid har lust, inte gnäller och som klarar av att kompromissa och samarbeta istället för ta över allt.

 

Varför ska man ha så jäkla dåligt samvete för allting? 

Inatt har jag haft de sjukaste drömmarna på länge och jag mådde rent ut sagt skit när jag vaknade imorse. 

 

Drömmen började med att jag var hos frisören och skulle färga håret. Hon la i blekmedel och medan det skulle verka började det lossna stora tussar mdd hår från mitt huvud . Fast jag tappade liksom inte håret utan det gick av kanske en decimeter från rötterna. Såg inte klok ut. Men det var inte någrq brutna hårstrån som fick mih att vakna med en svart klump i bröstet.

Drömmen gick från frisören till att jag fick dödsbesked om Castor. Han hade avlidit plötsligt  och oförklarligt medan jag var och fixade frippan. Man hade försökt rädda honom men efter flera timmars återupplivningsförsök hade man gett upp. 

Usch, blir illamående bara jag tänker på det. Vilken fruktansvärd ångest jag hade i drömmen. Jag kommer ihåg att jag försökte gråta men det kom inget trots att jag helt desperat verkligen behövde göra det. Och det fanns med lite scener ifrån gårdagens händelser vilket fick drömmen att kännas så otroligt verklig!

Allting, hela tillvaron var så mörk och hemsk och ångestladdad! Det fanns ingen tröst och ingenting som kunde underlätta smärtan. Försökte fokusera på att jag var gravid och att det 'nya' barnet skulle behöva mig, men jag ville verkligen inte fortsätta leva.

Hjärnan är bra jävla efterbliven ibland. 

 

Vaknade helt blöt och svettig av att Kims klocka ringde och efter att jag lyckats komma till sans med allt insåg jsg att det bara varit en dröm.  Jag kände mig ledsen men lättad. 

När Castor kom för att sägs Hej då till mig i morse innan han gick till förskolan tog jag upp han i sängen och kramade om honom hårt och överöste med mamma pussar och kärlek. 

Han får ha sin jävla tvåårsfas bara han aldrig försvinner!

 

Gjorde en fuling idag och något jag i vanliga fall aldrig brukar göra. Jag sket i att gå till skolan. 

Visst det är dumt men känner mig verkligen helt lamslagen av den där drömmen och ångesten den medförde.

Jag studerar hemma idag och sedan håller jag hårt som fan på lektionsnärvaron resten av terminen!

 

Här kommer ett gnälligt inlägg bara för att jag känner för att gnälla idag. Egentligen har det inte hänt någonting speciellt, men det är många småsaker (och även en del stora) som ligger under än längre tid och byggs på. När man inte hanterar dem rinner de slutligen över och man bara .. orkar inte helt enkelt. 

Jag är så trött. Så trött i hela mitt huvud och så förbannat less på att inte kunna vara 100% mentalt närvarande. Jag är trött på den där, osynliga väggen som avskärmar mig från verkligheten och jag vill bara slå sönder den och bli fri! Jag vill se världen som jag brukade! Jag saknar det så hemskt mycket. Ska jag alltid vara såhär skev? Det känns som jag är instängd i en bubbla där jag sitter fast med alla kostiga och framförallt existentiella tankar som jag varken kan hantera eller komma ifrån. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag står och famlar efter de små stunderna som ska få mig att orka stanna kvar, men det känns så ensamt när allting bara är en dimma. Jag vet inte vem jag är längre. Jag vet inte om jag finns eller om jag faktiskt bara drömmer. Har sådan beslutsångest för allting och jag blir trött så fort.

Jag vill inte att Castor ska växa upp med en sådan mamma. En mamma som bara går runt och är arg och som inte kan hantera eller orka någonting för att hon blir så trött i huvudet. Jag börjar nästan fundera över om jag fått en stroke eller något utan att jag märkt det för jag är så otroligt hjärntrött och klarar inte av någon stimuli över huvud taget. Allt ljus skär i ögonen och ljud får det att dunka i hela huvudet. Ingen sömn i världen kan få mig att bli piggare eller något klarare i huvudet.
Jag vill fan inte ha det såhär längre! Känner mig som en liten fjårtis men fan åt helvete med den här jävla skiten!! Jag vill inte mer. Det måste ta slut snart.För det är ensamt här inne...

 

I tosdags träffade jag för övrigt en arbetsterapeut och en läkare för att disskutera behandling. Jag fick berätta om vad jag ville ha hjälp med och ge en liten bakgrundshistoria. Jag pratade om att jag tycker det är jobbigt med min hypokondri, men också att jag blir fixerad vid saker hela tiden. Jag tror, att efter jag slutade med självskadebeteende, samt slutade med mina efexor, har dem här fixeringerna blivit ett sätt för mig att placera min ångest på något. På så sätt har jag en anledning till "varför" jag mår dåligt. Jag kan förstå varför ångesten är där, snarare än att jag bara har ångest och inte kan förstå varför. Det är säkert ett sätt för mig att hantera den, ett sätt som paradoxalt nog, leder till ännu mer ångest.
Jag kan få fixidéer om precis vad som helst, inte bara att jag har någon allvarlig sjuksom, utan precis vad som helst, när som helst. Och det hindrar mig från att leva ett normalt liv.

Anyhow, jag har skrivits upp på en väntetid hos en läkare för att prata medicinering och på väntetid för KBT. Arbetsterapeuten trodde det skulle ta ett tag innan jag får några tider, men förhoppningsvist inom en månad.

 

Min derealisation har blivit bättre, men som vanligt aldrig helt borta. Den blev bättre efter jag hittade något annat att ha ångest över. Derealisation funkar lite som, ju mer du tänker på det desto värre blir det. 
Men som sagt, den försvinner dessvärre aldrig helt. Jag tog upp det på mötet och hoppas att vi kan försöka göra något åt den också. Det förstör så mycket att vara såhär. 

Den senaste tiden har jag haft jätte svårt med sömnen. Det har tagit lång tid att somna om kvällarna och när jag väl gjort det har det bara varit ytligt med många uppvaknanden under natten.
Innan jag blev gravid brukade jag äta lergigan för att komma till ro. Så för några dagar sedan, när mina insomningsproblem fortfarande inte gett med sig, hjälpte Kim mig att förnya mitt gamla recept via lio's hemsida.
I samma veva passade han på att vara lite rolig och beställde ett klamydiatest som dök upp i posten idag.

Här kommer ännu ett litet inlägg om min derealisation.

Jag har fått en läkartid om två veckor och tänker då bl.a. ta upp medicinering. 
Jag tänkte dessutom försöka mig på SSRI denna gång, tots att det enda antidep som faktiskt haft effekt varit efexor som är ett SNRI preparat. Innan jag blev gravid med Castor, slutade jag dock, cold turkey, efter fem års regelbundet intag av efexor och fick fruktansvärda utsättningssymtom. Efexor är skitbra när det funkar, men fy fan vilken pers det var att bli av med. Man ska inte käka efexor vid graviditet vilket betyder att jag kommer behöva utsätta mig själv för en utrappning vid nästa graviditet igen. SSRI är i regel mildare med mindre biverkningar eftersom det, till skillnad från SNRI, bara påverkar serotonin nivån i hjärnan. Tror jag.. haha jag bara svamlar. Har iaf testat alla SSRI innan och aldrig haft utsättningssymtom. Har även förnyat mitt recept på lergigan så jag kan få sova på nätterna igen.

 

Vanligtvis brukar min derealisation dyka upp när jag anstränger mig mycket, eller efter mycket ångest och stress. Det brukar då räcka med att jag varvar ner, tar det lugnt i några dagar och efter en vecka brukar det (i stort sett) vara så bra det kan bli med den här skiten. 
Men den här gången har den, trots att jag försökt ta det lugnt, fortfarande inte gett med sig. Är inne på andra veckan nu och livrädd att det blivit permanent och aldrig någonsin kommer försvinna igen :( 
Har upptäckt att det blir mycket, mycket, värre när jag suttit och pluggat en hel dag och koncentrerat mig mycket. Tyvärr har jag varken råd eller tid att ta en paus från skolan, så på något sett måste jag ta mig igenom det här. 
Kim och jag har därför bestämt oss för att avbryta allt skolarbete runt lunch  varje dag, äta och sedan ta en promenad runt strömmen innan jag återgår till arbetet igen. Jag förlorar någon timme av skolarbete på det, men för tillfället känns det faktiskt nödvänigt. 
Förhoppningsvist ger det någon effekt på eländet. Det tillsammans med regelbundna sömn- och matvanor. 

 

 

Eftersom min hjärna för tillfället är mycket trögtänkt så får ni ursäkta om inlägget blir hackigt eller rörigt. Jag ska försöka formulera mig så gått det går.

I somras drabbades jag, till följd av långvarig stress och ångest, utav så kallad derealisation. Derealisation är en tillfällig eller ihållande känsla och upplevelse av att omvärlden inte är verklig. För mig känns det som att jag är innesluten i mig själv och inte riktigt "når fram" till verkligheten. Det känns som jag har en lite suddig glasvägg runt mig och ljudet är dovt. Min syn är ofta dimmig och jag kan uppleva att saker rör sig eller "gungar" trots att dem i själva verket står stilla. Ofta känns det som om jag inte ens ser "fullständigt", som att jag inte kan uppleva det jag ser. Det där är förmodlgen inte begripligt om man själv inte varit med om det, men om du någon gång varit med om en panik attack eller som säkert många upplevt, när du varit riktigt trött och det känns som att du befinner dig i en dröm fastän du inte gör det. Den där overklighetskänslan man upplever. Det är derealisation, men för mig sitter den i stort sätt hela tiden. Oftast redan från morgonen och sedan i olika grad till och från under hela dagen. Skitjobbigt. Den går lite i perioder. Vissa perioder upplever jag bara vissa drag av den, t.ex. lite dimmig syn, objekt som gungar, men jag känner mig närvarande i verkligheten. 
De värsta episoderna dyker upp efter ångest eller när jag anstränger mig för mycket, psykiskt eller fysiskt. Efter en hel dag med plugg känner jag mig extra skev. 

Oftast brukar de värsta episoderna hålla i sig i drygt en vecka, från dess att jag börjat lugna ner mig.

Vad som gör att jag väljer att skriva om det här nu är att det inte försvunnit den här gången och det är värre en någonsin. Jag kan inte tänka. Alls. Över huvud taget. Det ligger som ett "brus" i vägen för mina tankar att nå. Detta är extremt jobbigt eftersom jag studerar samtidigt. Jag kan spendera en hel dag med att titta på en uppgift. Jag läser all information, men jag förstår den inte över huvudtaget och jag kan inte formulera mig för fem öre. 

Jag har nått en punkt i mitt liv där jag känner att jag måste göra någonting åt det här jävla problemet och komma tillbaka till ett "normalt" liv. Jag kan inte spendera resten av min sons barndom med att gå runt i en dröm.