Julstrumpa

Julen närmar sig med stormsteg och redan på lördag är det dags! Jag längtar. Min familj kommer ner från gävle på fredag och då firar även jag och Kim vårt 6'e år tillsammans genom att gå ut och äta!
 
Det är inte klokt vad tiden går.

Igår gjorde jag klart barnens julstrumpor som nu pryder kakelugnen i vardagsrummet så grannt.
Under julnatten får tomten lägga i lite paket där som barnen kan öppna på julaftons morgon. Det blir dels något mjukt som kommer innehålla kläderna de ska ha på sig men också något roligare så de har att göra under dagen medan de väntar på att få öppna resten på kvällen.
För lets face it. Paketen är det enda man är intresserad av som liten.
Själv tycker jag det är mysigare med gemenskapen och maten ^^ tyvärr dröjer sig min bihåleinflammation kvar så jag har fortfarande skitont och varken någon lukt eller smak. Jag hoppas hoppas det går över innan fredag annars känns det bra onödigt att betala dyra pengar för restaurantmat XD

 

Moaré

Sa jag att jag skulle göra nationella provet igår? Jag ljög, tydligen, men jag visste det inte då.
 
Var astaggad och hade pluggat som en tok kvällen innan.
Började känna mig lite risig precis innan jag skulle sova men bad till alla tänkbara högre makter att jag skulle kunna hålla tillbaka sjukdomen tills efter provet!
 
Den natten sov jag i princip ingenting. Jag hade så jävla ont i bihålorna att jag inte kunde ligga still. Jag sprang mellan sängen och duschen. Ångorna lindrade smärtan för en liten stund åtminståne.
 
På morgonen när klockan ringde var jag ett fullkomligt vrak. Men jag hade bestämt mig för att ta mig till skolan ändå.  
 
Kim tyckte inte jag såg ut att må så bra så han sa åt mig att vara hemma. 
Jag ringde skolan och frågade vad det skulle innebära att sjukanmäla sig från ett nationellt prov. På skolan tyckte de inte det var någon idé att köra ett heldagsprov om jag var sjuk, så med det sagt stannade jag hemma.
 
Jag kommer inte få göra provet förens i mitten på januari nu och det känns så jävla surt. Av alla dagar... Det är stor skillnad på hur jag mådde igår jämfört idag. Om provet bara varit en dag senare eller en dag tidigare.. fan
 
Bild från halloween.

Lucia

Jaha, då var det (redan) lucia och bara 11 dagar kvar till julafton.

Morgonen till ära inledde Castor med att grina oavbrutet en timme. Motivet förblir i det dunka, men det handlade någonting om att inte vilja klä på sig osv. Det vanliga när man är 3 och ett halvt år och hela världen bara känns fel.

Han lugnade ner sig en kort stund påväg mot förskolan, men började skrika igen så fort jag nämnde att vi behövde skynda oss. Han tyckte det var jobbigt att gå, sa han.

När vi kommit halvvägs sa jag att vi kunde sakta ner och Castor lugnade ner sig igen. De närmsta 2 minutrarna ökade vi succesivt takten tills vi var uppe i samma hastighet som innan.
Castor märkte ingenting.
Han tycker bara det är jobbigt att gå så fort jag nämner något om att vi måste gå fort, oavsett om vi faktiskt går fort eller ej..

På Vegas avdelning hade det ordnats ett litet luciafirande.
Vi sjöng julsånger (jag hörde mig själv överösta alla andra när jag tog ton), dansade och avslutade med lite julfrukost.
Strax innan 9 behövde jag och Kim börja röra oss. Vega blev kvar på sin avdelning medan Castor fick gå till sin. Kim fortsatte hemåt och jag till skolan.

Först gled jag förbi biologisalen i tron om att vi skulle ha biologi, men min lärare hade redan satt mitt betyg så det var ingen lektion.

Biologi 1 blev mitt första B på typ 2 år. Men med tanke på hur kämpig den här terminen varit så känner jag mig ändå nöjd. Jag hade förväntat mig ett C.

Vid 10 hade jag muntligt nationellt prov i matematik 3. Vi redovisade lösningar på olika uppgifter vi gjorde igår.
Mitt handlade om största och minsta värden i ett visst intervall i en funktion. Jag tror det gick bra, men det återstår att se.
Imorgon är det den skriftliga delen, så resten av idag kommer jag ägna åt att plugga inför det.

Sedan är jag äntligen klar för den här terminen och tänker inte göra annat än njuta av julen den tid som återstår av det här året.

 

Calici

Så, nu har hela familjen hunnit med den årliga och oundvikliga vinterkräksjukan. Det började med Vega förra veckan åtföljt av Castor och Kim några dagar senare för att igår slutligan bli min tur.
I vanlig ordning drabbar den mig hårdast så jag har legat utslagen hela dagen.
Nu tror jag att jag är på bättringsvägen i alla fall och jag hoppas vi kan slippa ha det såhär kul någon gång snart igen..