durabel
I helgen blev Castor sjuk och eftersom vabruari varit i princip varannan vecka här hemma sedan augusti så kände jag och Kim att vi varken hade råd eller (för min del) tid att vaba mer.
Så min mamma tog en för laget och begav sig, tillsammans med min syster, hela vägen från Gävle ner till Norrköping för att plocka upp grabben och tillhandahålla honom husrum under veckan.
Yes! Tänkte vi. Ingen VAB!
Men tji fick vi såklart för bara en dag senare, måndag kväll, hade Vega ådragit sig både feber och hosta. -,-
Man vet inte om man ska skratta eller gråta.
Nu har hon har varit hemma både igår och idag.
Jag har fått prioritera lektioner att gå på så Kim och jag har kunnat dela upp vabandet.
Jag har varit produktiv under min VAB tid.
Idag har jag tvättat fönstrena i barnens rum, tvättar, bytt påslakan i castors säng, städat köket, tagit hand om Vega OCH varit i skolan.
Vi fick tillbaka matteprovet samt bilogiprovet vi hade i fredags och tro det eller ej men det gick riktigt bra på båda. Jag vet inte hur, men det hände.
Imorgon ska Vega till förskolan igen och jag hoppas de hör av sig angående jobbintervjun jag var på för snart två veckor sedan.
Håller tummar och tår!
domptera
Matteprov: CHECK!
Fy vad skönt att äntligen ha det avklarat!
Nu hoppas jag bara att jag blir godkänd, även om det inte är betygsbaserat. Det skulle ju vara nice om allt pluggande burit frukt så att säga och någonting fastnat där inne.
För det känns som om allting åker rakt igenom hjärnkontoret utan att registreras någonstans. Den nya informationen som kommer in pressar i sin tur ut den gamla och ingenting blir kvar.
Jag vet inte hur jag ska förklara för att det ska bli förståeligt, men alla tankar är så tafatta.
Ibland är det som att jag nästan får tag i dem men så slinker de iväg.
Jag blir väldigt lätt distraherad av annat också och hamnar på villospår. Som t.ex. när jag ska göra något så enkelt som att kolla mailen på mobilen så kan jag swipa 5 varv bland alla appar och komma in på allt från instagram till itslearning och fortfarandet inte ha kollat mailen.
Inte för att jag hittar något mer intressant någon annanstans men helt enkelt för att jag glömmer bort på vägen vad det var jag tänkt göra.
Så då fortsätter jag trycka på allting istället i hopp om att jag då ska komma på vad det var jag skulle göra.
Det är jättefrustrerande!
Såhär är det när jag pluggar med och när jag läser texter förstår jag knappt vad det är jag läser. Jag kan sitta och stirra i en bok i flera minuter. Precis som om allt skulle bli mer begripligt ju längre jag stirrar.
Just nu, eller sedan skolstarten i augusti förra året för att vara mer exakt, känner verkligen inte igen mig själv.
Jag brukar ha rätt lätt för att ta in och bearbeta information.
Jag vet inte vad som hänt.
Men det har tagit på självkänslan. Jag har inte känt mig såhär inkompetent och dum sedan grundskolan där lärarna uttryckligen betonade min oförmåga att prestera.
Ju mindre jag klarar desto tydligare blir den där rösten i huvudet som talar om hur dum och oduglig jag är. Och så blir det en ond cirkel.
Jag försöker tämja rösten genom att hitta på ursäkter som kan förklara röran i huvudet.
Jag antar att jag kan skylla på mamma/småbarns hjärnan.
Det är många bollar i luften.
Plugga heltid med två småbarn är inte lätt vill jag lova. Det är hushåll som ska skötas, barn som ska tas om hand, karlar som ska tillfredsställas och skolarbete som ska genomföras.
Det måste vara därför ..