Bortsett från det tidigare inlägget var det länge sedan jag uppdaterade sist. Jag har tagit sommaren till att nogrannt rannsaka och hitta tillbaka till mig själv och jag måste medge att den här sommaren har varit den bästa på länge, även om det inte såg ut att kunna bli så precis innan. 

Direkt efter skolavslutningen, i slutet av maj, då Kim gick tllbaka till jobbet efter sin pappaledighet, åkte jag och Castor upp till min familj i Uppsala, där vi stannade ända till början av augusti. Det har verkligen varit skönt och nyttigt för mig att komma ifrån allt här hemma. Jag har fått hjälp att tacklas med min ångest och samlat kraft till att orka möta mina monster.

 

Innan sommarlovets början avslutade jag min praktik med 150 timmar istället för 175. 175 är vad vi egentligen  behöver för att bli godkända men framåt slutet mådde jag så dåligt (av min psykiska problematik) att Irene (barnsjuksköterskan jag berättat om tidigare), ringde upp min lärare och förklarade min situation.
Under det år jag gått omvårdnadsprogrammet hade jag inte berättat något för varken mina lärare eller klasskamrater om hur jag mådde. Jag ville inte att det skulle påverka mina studier eller användas som en ursäkt till att ge mig dispens. Jag hade tänkt fullgöra mina 175 praktiktimmar, men Irene insisterade på att ringa min lärare. Till slut gav jag med mig och såhär i efterhand är jag är verkligen glad att jag gjorde det. Tiden innan sommaren var fruktansvärd. Mina tankar hade gått över styr, jag var slutkörd ifrån allt pluggande och jag hade så mycket ångest att jag inte klarade av att leva ett normalt liv längre. Jag kunde inte längre trycka ner alla känslor och "spela" okej. Det blev för mycket. Jag hade tur som kunde vända mig till Irene! 

Redan i mars hade jag blivit lovad både läkar- och psykologkontakt i samband med en förflyttning till en annan mottagning då min tidigare psykolog blev sjukskriven. Oturligt nog blev jag borttappad någonstans under överföringen och i maj hade jag fortfarande inte fått varken psykolog eller läkarkontakt. Som jag nämnde ovan hade allt börjat spåra ur och efter ett möte hos Irene bröt jag ihop precis framför henne. Irene tog in mig i ett rum där jag fick spy ur mig all min ångest! Irene var en klippa, hon lyssnade och gav mig lugnande ord. Jag fick hennes privata nummer och hon förklarade att jag fick ringa även på hennes lediga tid. 
Irene fick några hysteriska samtal och det blev några hembesök för att lugna mig.
En vecka innan jag skulle åka till Uppsala hade jag fortfarande inte fått någon läkarkontakt, så Irene, som arbetar i samma byggnad som min nya psyk mottagning låg på gick personligen upp och krävde en läkartid.

 

Fick en några dagar senare och sattes direkt på antidepressiva. 50 mg Sertralin och 7,5 mg Mirtazipin som efter två veckor senare dubblades i dos. Jag åt mirtazipinet i en vecka sedan sket jag i dem pga att jag fick så mycket biverkningar och det gick ut över min förmåga att ta hand om Castor. Jag tyckte inte det var okej. 
Men sertralinet har jag ätit i snart tre månader nu och de har hjälpt massor! Känner mig som en helt ny människa! Det är underbart! 

 

I tisdags började jag skolan också. Akutsjukvård blev det :D Vi var bara fyra från min klass som hade sökt det så vi kom in utan krussiduller ;P Jag lyckades dessutom avsluta senaste terminen med A i alla kurser =) vilket hjälpte till att boosta min självkänsla lite !

 

Jag hoppas det blev en bra och sammanhängande uppdatering, en aning tråkig och utan bilder, men jag ville ändå berätta om kvartalets händelser. 
Nu ska jag lägga mig och titta på några avsnitt av Fringe och sedan måste jag sova, för imorgon är det skola igen!