En ny vardag
Hjälp vad dålig jag varit på att uppdatera den senaste tiden! Inte okej!
Dagarna går så jävla snabbt. Vi har haft både skol- och förskolstarter så det har varit mycket på schemat den här veckan, bokstavligen.
Jag har redan hunnit halka efter med skolan pga att jag haft inskolning med Vega förra veckan och inte kunnat närvara på alla lektioner.
Och det känns i huvudet att man inte pluggat på länge. Jag har haft fullkomligt hjärnsläpp de stunder jag satt mig ner med alla böcker.
Trots prestationsångest är det ändå såå skönt att komma tillbaka till en mer "normal" vardag.
En vardag där man inte bara är mamma men också en egen person.
Den här veckan är första gången jag varit helt barnfri sedan vega föddes.
Jag tror det är nyttigt att jag och barnen är ifrån varandra lite och att de också får ha lite eget att göra. När man lever på varandra , så som man ändå gör när man är föräldraledig och oavsett hur mycket man älskar de små, så är det så lätt att man blir irriterad och trött på dem. Framförallt när man aldrig har tid för sig själv.
Jag kan bli så sur på folk som tror att man inte gör annat än går hemma och myser med ungarna hela dagarna när man är föräldraledig.
Det är extremt krävande med småbarn och trots att an gjort det medveta valet att skaffa dem och trots att man älskar dm över allt annat på jorden så betyder det inte att man inte behöver äta, gå på toaletten ifred, sova en hel natt någon gång ibland, träffa andra vuxna, duscha osv.
Trots & inskolning
Castor har hamnat i ännu en fas. Det är gap, skrik och gråt för hela slanten. Det är saker som ska kastas och tillsägelser som ska trotsas. Ingenting är bra och allting kräver en långdragen fight innan det genomförs.
Hämtningarna på förskolan är fruktansvärda. Det är nästan så jag behöver förbereda mig mentalt dagen innan för att orka med dem.
Trors att jag mutsr och försöker mjuka upp honom när jag dyker upp, lockar med frukt, lek och aktiveteter slutar det alltid på samma vis.
Han vägrar gå och jag måste tvinga med mig honom för jag kan ju inte lämna honom kvar på förskolan.
Jag förklarar att man får vara arg och ledsen och försöker trösta och bekräfta.
Istället blir han vrålförbannad och slåss, bits, rivs och skriker. Vega blir rädd ovh börjat gråta. Och jag måste brotta på honom kläderna, tvinga på honom på ståbrädan samtidigt som alla på gården ska stirra. Jag måste utåt sett, gå hem som historiens till synes värsta mamma som är både elak och oförmögen att hantera mitt barn. ..
Imorgon börjar Vegas inskolning. Jag är nervös. Dela föe att det blir första gången hon är ifrån mig (och inte är med Kim) och dels för att hon med ska bli en demon vid hämtningarna.
Söva
Sedan vi flyttat (tom lite innan) har det varit sådant projekt att få barnen att sova. Framförallt nattningarna har varit dryga men sedan har flertalet uppvaknanden och tidiga morgnar varit återkommande problem.
Idag prövade vi dock en ny taktik.
Istället för att jag och Kim, som i vanliga fall, tog ett varsitt barn och nattade på olika håll lät vi dem istället sövas tillsammans.
Först kikade vi lite bolibomba, det serverades välling och varm mjölk och därefter blev det tandborstning som åtföljdes av två böcker i mammans och pappans säng.
Ungarna somnade halv nio och har inte vaknat än!!
Förstå att det här liksom aldrig hänt oss tidigare!
Vi blev helt till oss, jag och Kim.
Så mycket egentid!!
Jag tog en lång dusch och nu ska jag med passa på att sova ^^ God natt!
Jag provar bikini om någon skulle undra varför jag fotar mig själv i underkläder.
Vega höll på och busa vid mina fötter.
Arg
Idag har varit en skitdag..
Castor fick ett hemskt utbrott när jag hämtade honom från förskolan.
Han skrek hysteriskt, slogs och bet mig så jag fick märken i armen. Helt oresonlig och omöjlig att få kontakt med var han.
Jag bryr mig sällan när folk glor under hans utbrott men idag skämdes jag verkligen.
Det är så pinsamt när han blir sådär och ingenting jag säger eller gör har någon effekt.
Jag försökte resonera, krama, hålla mig lugn. Jag försökte säga till på skarpen, vänligt men bestämt.
Ingen effekt.
Till slut blev jag tvungen att sätta mig ner och hålla i honom på golvet och tvinga på honom ytterkläderna.
Jag var så jävla arg! Det kokade inombords. Jag ville verkligen ge honom en ordentlig örfil, bara för att få någon form av respons, MEN jag höll mig lugn och bet ihop.
Tills vi kom hem. Då fick Kim ta barnen en stund så jag kunde låsa in mig på muggen och gråta en halvtimme.
Jag kunde inte ens titta på Castor när jag kom ut för jag var så arg och besviken.
USCH!
Jag hatar hämtningarna! Dem är alltid så omständiga och dramatiska.
De somnade i alla fall snabbt senare på kvällen och Vega sa dina första ordetntliga ord som inte var mamma.
Hon räckte mig sin napp när vi låg i sängen och jag sa tack tack! Och gav tillbaka den till henne varpå hon svarade: "Tack tack!" Och tog den.
Pyjamas
Här är lite bättre bilder på pyjamasen jag sydde häromveckan ^^
Jag är helt kär i det här tyget! Framförallt ihop med den lite blekaprikosrosa mudden <3
Gå
Den senaste veckan har Vega börjat stå mot möbler mer och mer, igår ställde hon sig och började gå med gåvagnen för första gången utan att vi hjälpt henne innan och idag släppte hon taget och försökte ta sitt första steg på egen hand.
Hon stod lutad mot gunghästen i barnrummet när hon sträckte sig efter sängen och insåg att hon behövde släppa gunghästwn och ta det där sista steget på fri fot för att komma till sängen.
Hon stod i två sekunder efter att hon släppt innan hon ramlade framåt på golvet.
MEN, hon försökte i alla fall.
Nästa vecka börjar Castor på förskolan igen efter sommaruppehållet, Vega skOlas in veckan efter det och jag börjar plugga igen den 22.
Blandade känslor. Ska bli skönt att få mer struktur på vardagen samtidigt som jag får prestationsångest och är rädd för att jag inte ska hinna med något annat än skola och barn.
Det äe knappt så jag har tid för mina intressen som det är nu :/
Idag tvingade jag in lite sytid i mitt annars så fullspäckade schema. Jag sydde klart en pyjamas till Vega eftersom hon börjar få ont med såna.
