Men fy vad tiden går fort! Kan ni förstå att det snart är sommar? Kyla och snö till trots.

Inte jag heller.  Så mycket som det snöat det här veckan snöade det inte ens sammantaget under hela vintern förra året..

 

I måndags kom i alla fall resultatet på högskoleprovet. 1.05 fick jag,  vilket jag är nöjd med.

Jag tycker att jag fick en bra bild av hur det är upplagd med samt lite vad jag kan göra annorlunda nästa gång. Nu tänker jag ta sommaren till att förbereda mig ordentligt inför nästa prov så jag kan få åtminstone 1.8.

 

I tisdags var jag hos en sjukgymnast för ryggen också som är helt fruktansvärd atm.

Sjukgymnasten kunde inte påträffa några "patologiska fynd" som hon uttryckte det, utan mitt problem handlar främst om att jag felbelastar ryggen i kombination med att jag är överrörlig. 

Hon förklarade det som att jag låser mig i så kallade ytterlägen, dvs. Antingen så slappnar jag av och hänger med ryggen eller så sträcker jag på mig men svankar för mycket. Den normala hållningen ska finnas någonstans imellan dessa två lägen.

Mycket stillasittande (som det dessvärre blir när man studerar) är också en bidragande faktor smärtan.

Hon skickade med mig några övningar hem och på fredag nästa vecka ska jag tillbaka igen för uppföljning.

 

Jag har varit jätteduktig med att tänka på hållningen, men det har varit svårt att få till den ordentligt ändå. Ibland går det bra och då känner jag inte av det onda så mycket, men tyvärr räcker det med väldigt lite felbelastning för att värken ska komma tillbaka full force. Det är mycket möjligt att jag eventuellt skulle belva bygga upp lite styrka i involverad muskulatur.

 

Avslutningsvis kommer lite bilder på Vega.

Tänk att hon fyller 2 om drygt en månad. Det känns som hon gått från bebis till barn på väldigt kort tid. Hon är helt förvildad nu för tiden. Klättrar överallt och saknar helt omdöme och självbevarelsedrift.  Hennes stackars panna bär alla tänkbara nyanser av lila, blått och grönt.

 

Och villet humör!

 

.. En normal tvååring med andra ord:p jag har bävat inför den här åldern länge. Jag kommer ihåg hur Castor var som 2 åring. Man kan trösta sig med att det är övergående i alla fall.

 

Nu ska jag dock sova!

Det har varit en lång dag och imorgon ska jag umgås med barnen. Vi ska gå på leksaksaffären för mormor  lovade Castor en leksak om han var snäll och hjälpte mig när jag hade ont i ryggen.

Och han har verkligen varit snäll!

 

God natt!

 

I helgen blev Castor sjuk och eftersom vabruari varit i princip varannan vecka här hemma sedan augusti så kände jag och Kim att vi varken hade råd eller (för min del) tid att vaba mer.

 

Så min mamma tog en för laget och begav sig, tillsammans med min syster, hela vägen från Gävle ner till Norrköping för att plocka upp grabben och tillhandahålla honom husrum under veckan. 

 

Yes! Tänkte vi. Ingen VAB!

Men tji fick vi såklart för bara en dag senare, måndag kväll, hade Vega ådragit sig både feber och hosta. -,- 

Man vet inte om man ska skratta eller gråta. 

 

Nu har hon har varit hemma både igår och idag. 

Jag har fått prioritera lektioner att gå på så Kim och jag har kunnat dela upp vabandet.

Jag har varit produktiv under min VAB tid.

Idag har jag tvättat fönstrena i barnens rum, tvättar,  bytt påslakan i castors säng, städat köket, tagit hand om Vega OCH varit i skolan.

 

Vi fick tillbaka matteprovet samt bilogiprovet vi hade i fredags och tro det eller ej men det gick riktigt bra på båda. Jag vet inte hur, men det hände.

 

Imorgon ska Vega till förskolan igen och jag hoppas de hör av sig angående jobbintervjun jag var på för snart två veckor sedan.

Håller tummar och tår! 

 

Trots att jag avskyr sommaren och fastän jag föredrar både det kallare och mörkare vinterhalvåret så fullkomligt älskar jag våren!

Det är något med ljuset och luften som framkallar sådana härliga känslor. Och den senaste tiden har det känts sådär vårigt och mysigt i lägenheten. 

 

Nu längtar jag tills vi kan lägga undan alla vinterkläder och dra på oss tunnare jackor och skor när vi går ut. 

Jag längtar efter mer färg i tillvaron och att få värma mig i solen en ljummen vårdag.

 

Om mindre än en månad fyller Castor 4. Vi har planerat in ett stort barnkalas med frozen tema. Castor och jag har hjälpts åt med inbjudningarna på datorn och nu ska vi bara finslipa texten innan vi skriver ut dem och skickar iväg till de barnen som inte får dem direkt i handen på förskolan. 

Alla presenter är redan inhandlade och inslagna (jag gillar att vara ute i god tid) och jag ska sy vimplar i ett frozen tyg jag hittat på rea.

 

1 april har jag för övrigt anmält mig till högskoleprovet. Jag kommer plugga till det, men räknar inte med att få ett toppresultat eftersom det blev lite kort varsel. Jag anmälde mig framförallt för att ha gjort det en gång så jag vet lite vad som väntar. 

I höst ska jag ge mitt allt och jag hoppas det räcker för att komma in på läkarprogrammet nästa vår.

 

På fredag har jag en arbetsintervju för ett sommarjobb på sjukhuset som jag verkligen vill ha! Jag håller tummar och tår för att jag får det. Det finns viss kunskap man inte kan läsa sig till som endast förvärvs genom praktiskt arbete. Därför vill jag ha mer arbetslivserfarenhet inom just sjukvården.

 

Men nu ska jag sova för imorgon behöver jag börja hårdplugga inför matteprovet på torsdag.

Någon som kan något om sin och Cos derivata ? Eller räkna vinklar med pi? 

Nä, inte jag heller X'D

 

Dagarna rullar på snabbt har jag märkt. Vips så har både jul och nyår passerat och vi har kommit mer än en vecka in i januari!

 

Imorgon börjar barnen förskolan igen efter lovet och jag ska ta tjuren vid hornen och plugga till nationella provet i matte som jag missade i december. 

 

Det känns tråkigt att julen redan är över och jag känner mig inte riktigt redo att släppa taget än. Det är så mysigt med granen, ljusstakarna, och bara hela känslan som följer med. 

Jag vill inte ha sommar, jag vill ha mörkt och kallt och snö.

Tyvärr är det inget jag kan styra över så man får vara glad för det lilla man får. 

För det första som hände (bokstavligen) 2017 var att vi fick snö här i norrköping. Precis när både jul och nyår passerat.

 

Trots att jag verkligen önskat och hade föredragit snö under julen och det inte känns lika angeläget med den såhär efteråt är jag ändå glad att den kom till slut.

 

Vi har varit ute tillsammans med barnen och åkt pulka.

 

Igår var vi i pulkabacken och Castor gjorde en snygg en och lyckades träffa det enda trädet som fanns i närheten när han åkte. Det första han gjorde.

Bonk, sa det när han slog pannan. Tur han hade mössa annars hade den där stackars pannan mått betydligt sämre än den nu gjorde.

En rejäl bula blev det, men vi slapp nåde hjärnskakning och blodbad.

 

Blodbadet lät vänts på sig tills vi skulle hem då Vega trillade ur pulkan och faceplantade rakt i backen. Det forsade blod från den stackars läppen som när allt lugnat ned sig tredubblats i storlek. Mitt arma mamma hjärta mådde inte bra igår vill jag lova. -,- 

 

Som tur är har både pannan och läppen börjat gå tillbaka till sina ursprungliga former och storlekar och inget barn har blivit avskräckt från pulkan.

 

Julen närmar sig med stormsteg och redan på lördag är det dags! Jag längtar. Min familj kommer ner från gävle på fredag och då firar även jag och Kim vårt 6'e år tillsammans genom att gå ut och äta!

 

Det är inte klokt vad tiden går.

Igår gjorde jag klart barnens julstrumpor som nu pryder kakelugnen i vardagsrummet så grannt.
Under julnatten får tomten lägga i lite paket där som barnen kan öppna på julaftons morgon. Det blir dels något mjukt som kommer innehålla kläderna de ska ha på sig men också något roligare så de har att göra under dagen medan de väntar på att få öppna resten på kvällen.
För lets face it. Paketen är det enda man är intresserad av som liten.

Själv tycker jag det är mysigare med gemenskapen och maten ^^ tyvärr dröjer sig min bihåleinflammation kvar så jag har fortfarande skitont och varken någon lukt eller smak. Jag hoppas hoppas det går över innan fredag annars känns det bra onödigt att betala dyra pengar för restaurantmat XD

Jaha, då var det (redan) lucia och bara 11 dagar kvar till julafton.

Morgonen till ära inledde Castor med att grina oavbrutet en timme. Motivet förblir i det dunka, men det handlade någonting om att inte vilja klä på sig osv. Det vanliga när man är 3 och ett halvt år och hela världen bara känns fel.

Han lugnade ner sig en kort stund påväg mot förskolan, men började skrika igen så fort jag nämnde att vi behövde skynda oss. Han tyckte det var jobbigt att gå, sa han.

När vi kommit halvvägs sa jag att vi kunde sakta ner och Castor lugnade ner sig igen. De närmsta 2 minutrarna ökade vi succesivt takten tills vi var uppe i samma hastighet som innan.
Castor märkte ingenting.

Han tycker bara det är jobbigt att gå så fort jag nämner något om att vi måste gå fort, oavsett om vi faktiskt går fort eller ej..

På Vegas avdelning hade det ordnats ett litet luciafirande.

Vi sjöng julsånger (jag hörde mig själv överösta alla andra när jag tog ton), dansade och avslutade med lite julfrukost.
Strax innan 9 behövde jag och Kim börja röra oss. Vega blev kvar på sin avdelning medan Castor fick gå till sin. Kim fortsatte hemåt och jag till skolan.

Först gled jag förbi biologisalen i tron om att vi skulle ha biologi, men min lärare hade redan satt mitt betyg så det var ingen lektion.

Biologi 1 blev mitt första B på typ 2 år. Men med tanke på hur kämpig den här terminen varit så känner jag mig ändå nöjd. Jag hade förväntat mig ett C.

Vid 10 hade jag muntligt nationellt prov i matematik 3. Vi redovisade lösningar på olika uppgifter vi gjorde igår.
Mitt handlade om största och minsta värden i ett visst intervall i en funktion. Jag tror det gick bra, men det återstår att se.
Imorgon är det den skriftliga delen, så resten av idag kommer jag ägna åt att plugga inför det.

Sedan är jag äntligen klar för den här terminen och tänker inte göra annat än njuta av julen den tid som återstår av det här året.

Ja fy fan vilket oflyt vi haft när det kommer till sjukdomar här hemma. 

Sedan förskolan började har barnen löst av varandra när det kommer till förkylningar, ögoninflammationer och hosta. Kim har inte fått en hel lön sedan augusti och så fort jag kommit ikapp i skolan halkar jag efter direkt igen. 

 

Nu är Castor sjuk igen, Kim ska jobba i Stockholm imorgon och jag har prov på tisdag. Hur får man allting att gå ihop?

 

Vega slog munnen på hörnet av ardagsrumsbordet idag med så vi har haft ett helt blodbad såhär på söndagskvällen.  Hon spräckte strängen som går mellan  överläppen och tandköttet och så blev det en ordentlig fläskläpp. Stackars lilla truten </3 

 

 

Jag är så glad att hösten, för första gången på flera år, äntligen är här på riktigt!

 

Jag vet inte hur mycket ni lagt märke till det, men jag som älskar både hösten och vintern har stört mig på att det varje år sedan Castor föddes varit så jäkla varmt och snölöst under vinterhalvåren.

 

I år är första gången sen 2012 som det faktiskt känns som höst på riktigt! Så nu finns även hoppet om en riktig vinter <3

Vi passar på att njuta!

 

Igår köpte vi ved, och på kvällen tände vi kakelugnen i vardagsrummet. Barnen käkade lördagsgodis och tittade på film och jag passade på att slå in lite julklappar. Det var så mysigt. Till och med katterna njöt. 

 

Nu har det gått några veckor sedan skolan startade. Vi börjar sakta men säkert komma in i rutinerna. 

Och trots att jag haft lite kämpigt att få igång hjärnverksamheten så känns det ändå skönt att få komma tillbaka till en någorlunda vardag.

Jag hann med råge ledsna på att vara föräldraledig.

 

 Castor börja minisim förra söndagen och på torsdag börjar min dans igen. 

Vega har denna vecka sagt lite fler ordentliga ord förutom mamma och pappa. 

Lampa och bil, eller bampa och biii som hon säger.

 

Vi flyttade in spjälsängen i barnrummet idag, så inatt blir första natten hon sover i ett rum skilt från mig, men det ska nog gå bra. 

 

Hjälp vad dålig jag varit på att uppdatera den senaste tiden! Inte okej!

 

Dagarna går så jävla snabbt. Vi har haft både skol- och förskolstarter så det har varit mycket på schemat den här veckan,  bokstavligen.

 

Jag har redan hunnit halka efter med skolan pga att jag haft inskolning med Vega förra veckan och inte kunnat närvara på alla lektioner.  

Och det känns i huvudet att man inte pluggat på länge. Jag har haft fullkomligt hjärnsläpp de stunder jag satt mig ner med alla böcker. 

 

Trots prestationsångest är det ändå såå skönt att komma tillbaka till en mer "normal" vardag. 

 

En vardag där man inte bara är mamma men också en egen person.

Den här veckan är första gången jag varit helt barnfri sedan vega föddes. 

 

Jag tror det är nyttigt att jag och barnen är ifrån varandra lite och att de också får ha lite eget att göra. När man lever på varandra , så som man ändå gör när man är föräldraledig och oavsett hur mycket man älskar de små, så är det så lätt att man blir irriterad och trött på dem. Framförallt när man aldrig har tid för sig själv.

 

Jag kan bli så sur på folk som tror att man inte gör annat än går hemma och myser med ungarna hela dagarna när man är föräldraledig. 

Det är extremt krävande med småbarn och trots att an gjort det medveta valet att skaffa dem och trots att man älskar dm över allt annat på jorden så betyder det inte att man inte behöver äta, gå på toaletten ifred, sova en hel natt någon gång ibland,  träffa andra vuxna, duscha osv. 

 

Castor har hamnat i ännu en fas. Det är gap, skrik och gråt för hela slanten. Det är saker som ska kastas och tillsägelser som ska trotsas. Ingenting är bra och allting kräver en långdragen fight innan det genomförs. 

Hämtningarna på förskolan är fruktansvärda. Det är nästan så jag behöver förbereda mig mentalt dagen innan för att orka med dem. 

 

Trors att jag mutsr och försöker mjuka upp honom när jag dyker upp, lockar med frukt, lek och aktiveteter slutar det alltid på samma vis.

Han vägrar gå och jag måste tvinga med mig honom för jag kan ju inte lämna honom kvar på förskolan.

 

Jag förklarar att man får vara arg och ledsen och försöker trösta och bekräfta.

Istället blir han vrålförbannad och slåss, bits, rivs och skriker. Vega blir rädd ovh börjat gråta. Och jag måste brotta på honom kläderna, tvinga på honom på ståbrädan samtidigt som alla på gården ska stirra. Jag måste utåt sett, gå hem som historiens till synes värsta mamma som är både elak och oförmögen att hantera mitt barn. ..

 

Imorgon börjar Vegas inskolning. Jag är nervös. Dela föe att det blir första gången hon är ifrån mig (och inte är med Kim) och dels för att hon med ska bli en demon vid hämtningarna. 

Sedan vi flyttat (tom lite innan) har det varit sådant projekt att få barnen att sova. Framförallt nattningarna har varit dryga men sedan har flertalet uppvaknanden och tidiga morgnar varit återkommande problem.  

 

Idag prövade vi dock en ny taktik. 

Istället för att jag och Kim, som i vanliga fall, tog ett varsitt barn och nattade på olika håll lät vi dem istället sövas tillsammans. 

 

Först kikade vi lite bolibomba, det serverades välling och varm mjölk och därefter blev det tandborstning som åtföljdes av två böcker i mammans och pappans säng. 

Ungarna somnade halv nio och har inte vaknat än!!

Förstå att det här liksom aldrig hänt oss tidigare!  

 Vi blev helt till oss, jag och Kim. 

Så mycket egentid!!

 

Jag tog en lång dusch och nu ska jag med passa på att sova ^^ God natt!

 

Idag har varit en skitdag..

 

Castor fick ett hemskt utbrott när jag hämtade honom från förskolan.

Han skrek hysteriskt, slogs och bet mig så jag fick märken i armen. Helt oresonlig och omöjlig att få kontakt med var han. 

 

Jag bryr mig sällan när folk glor under hans utbrott men idag skämdes jag verkligen.

Det är så pinsamt när han blir sådär och ingenting jag säger eller gör har någon effekt.

 

Jag försökte resonera,  krama, hålla mig lugn. Jag försökte säga till på skarpen, vänligt men bestämt.

 

Ingen effekt.

 

Till slut blev jag tvungen att sätta mig ner och hålla i honom på golvet och tvinga på honom ytterkläderna. 

Jag var så jävla arg! Det kokade inombords. Jag ville verkligen ge honom en ordentlig örfil, bara för att få någon form av respons, MEN jag höll mig lugn och bet ihop. 

 

Tills vi kom hem. Då fick Kim ta barnen en stund så jag kunde låsa in mig på muggen och gråta en halvtimme. 

Jag kunde inte ens titta på Castor när jag kom ut för jag var så arg och besviken. 

USCH! 

Jag hatar hämtningarna! Dem är alltid så omständiga och dramatiska. 

 

De somnade i alla fall snabbt senare på kvällen och Vega sa dina första ordetntliga ord som inte var mamma.

 

Hon räckte mig sin napp när vi låg i sängen och jag sa tack tack!  Och gav tillbaka den till henne varpå hon svarade: "Tack tack!" Och tog den.