Eftersom min hjärna för tillfället är mycket trögtänkt så får ni ursäkta om inlägget blir hackigt eller rörigt. Jag ska försöka formulera mig så gått det går.

I somras drabbades jag, till följd av långvarig stress och ångest, utav så kallad derealisation. Derealisation är en tillfällig eller ihållande känsla och upplevelse av att omvärlden inte är verklig. För mig känns det som att jag är innesluten i mig själv och inte riktigt "når fram" till verkligheten. Det känns som jag har en lite suddig glasvägg runt mig och ljudet är dovt. Min syn är ofta dimmig och jag kan uppleva att saker rör sig eller "gungar" trots att dem i själva verket står stilla. Ofta känns det som om jag inte ens ser "fullständigt", som att jag inte kan uppleva det jag ser. Det där är förmodlgen inte begripligt om man själv inte varit med om det, men om du någon gång varit med om en panik attack eller som säkert många upplevt, när du varit riktigt trött och det känns som att du befinner dig i en dröm fastän du inte gör det. Den där overklighetskänslan man upplever. Det är derealisation, men för mig sitter den i stort sätt hela tiden. Oftast redan från morgonen och sedan i olika grad till och från under hela dagen. Skitjobbigt. Den går lite i perioder. Vissa perioder upplever jag bara vissa drag av den, t.ex. lite dimmig syn, objekt som gungar, men jag känner mig närvarande i verkligheten. 
De värsta episoderna dyker upp efter ångest eller när jag anstränger mig för mycket, psykiskt eller fysiskt. Efter en hel dag med plugg känner jag mig extra skev. 

Oftast brukar de värsta episoderna hålla i sig i drygt en vecka, från dess att jag börjat lugna ner mig.

Vad som gör att jag väljer att skriva om det här nu är att det inte försvunnit den här gången och det är värre en någonsin. Jag kan inte tänka. Alls. Över huvud taget. Det ligger som ett "brus" i vägen för mina tankar att nå. Detta är extremt jobbigt eftersom jag studerar samtidigt. Jag kan spendera en hel dag med att titta på en uppgift. Jag läser all information, men jag förstår den inte över huvudtaget och jag kan inte formulera mig för fem öre. 

Jag har nått en punkt i mitt liv där jag känner att jag måste göra någonting åt det här jävla problemet och komma tillbaka till ett "normalt" liv. Jag kan inte spendera resten av min sons barndom med att gå runt i en dröm.