Här kommer ett gnälligt inlägg bara för att jag känner för att gnälla idag. Egentligen har det inte hänt någonting speciellt, men det är många småsaker (och även en del stora) som ligger under än längre tid och byggs på. När man inte hanterar dem rinner de slutligen över och man bara .. orkar inte helt enkelt. 

Jag är så trött. Så trött i hela mitt huvud och så förbannat less på att inte kunna vara 100% mentalt närvarande. Jag är trött på den där, osynliga väggen som avskärmar mig från verkligheten och jag vill bara slå sönder den och bli fri! Jag vill se världen som jag brukade! Jag saknar det så hemskt mycket. Ska jag alltid vara såhär skev? Det känns som jag är instängd i en bubbla där jag sitter fast med alla kostiga och framförallt existentiella tankar som jag varken kan hantera eller komma ifrån. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag står och famlar efter de små stunderna som ska få mig att orka stanna kvar, men det känns så ensamt när allting bara är en dimma. Jag vet inte vem jag är längre. Jag vet inte om jag finns eller om jag faktiskt bara drömmer. Har sådan beslutsångest för allting och jag blir trött så fort.

Jag vill inte att Castor ska växa upp med en sådan mamma. En mamma som bara går runt och är arg och som inte kan hantera eller orka någonting för att hon blir så trött i huvudet. Jag börjar nästan fundera över om jag fått en stroke eller något utan att jag märkt det för jag är så otroligt hjärntrött och klarar inte av någon stimuli över huvud taget. Allt ljus skär i ögonen och ljud får det att dunka i hela huvudet. Ingen sömn i världen kan få mig att bli piggare eller något klarare i huvudet.
Jag vill fan inte ha det såhär längre! Känner mig som en liten fjårtis men fan åt helvete med den här jävla skiten!! Jag vill inte mer. Det måste ta slut snart.För det är ensamt här inne...