I tosdags träffade jag för övrigt en arbetsterapeut och en läkare för att disskutera behandling. Jag fick berätta om vad jag ville ha hjälp med och ge en liten bakgrundshistoria. Jag pratade om att jag tycker det är jobbigt med min hypokondri, men också att jag blir fixerad vid saker hela tiden. Jag tror, att efter jag slutade med självskadebeteende, samt slutade med mina efexor, har dem här fixeringerna blivit ett sätt för mig att placera min ångest på något. På så sätt har jag en anledning till "varför" jag mår dåligt. Jag kan förstå varför ångesten är där, snarare än att jag bara har ångest och inte kan förstå varför. Det är säkert ett sätt för mig att hantera den, ett sätt som paradoxalt nog, leder till ännu mer ångest.
Jag kan få fixidéer om precis vad som helst, inte bara att jag har någon allvarlig sjuksom, utan precis vad som helst, när som helst. Och det hindrar mig från att leva ett normalt liv.

Anyhow, jag har skrivits upp på en väntetid hos en läkare för att prata medicinering och på väntetid för KBT. Arbetsterapeuten trodde det skulle ta ett tag innan jag får några tider, men förhoppningsvist inom en månad.

 

Min derealisation har blivit bättre, men som vanligt aldrig helt borta. Den blev bättre efter jag hittade något annat att ha ångest över. Derealisation funkar lite som, ju mer du tänker på det desto värre blir det. 
Men som sagt, den försvinner dessvärre aldrig helt. Jag tog upp det på mötet och hoppas att vi kan försöka göra något åt den också. Det förstör så mycket att vara såhär.