Den senaste tiden har jag kännt mig lite ledsen och nere. Det känns som att energin inte riktigt finns och att det inte heller spelar någon roll hur mycket jag sover för det är mer en mental trötthet än en fysisk.

Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på, men det är nog flera saker som tillsammans tynger ner.

 

Lägenheten är rörig, med saker och kartonger överallt. Jag har inte så mycket tid för mig själv och det känns som jag inte är någon egen person längre, utan bara "mamma". Och som det alltid blir när jag har en svacka så gör sig min hypokondri lite extra påmind och jag går runt med en stor klump i bröstet som jag bara väntar på ska brista. Är rädd för att bli sjuk, för att barnen ska bli sjuka och att vi ska slitas ifrån varandra. 

 

Jag känner mig arg och besviken. Känner mig övergiven och ensam. Och så saknar jag.

 

Jag försöker ta mig igenom dagarna så gott det går.

 

Det blev ett lite känslosamt inlägg.

 

Idag har det varit lite bättre.

Vega ålade för första gången. Hon kunde tydligen det vi visste det bara inte.