Här kommer ännu ett litet inlägg om min derealisation.

Jag har fått en läkartid om två veckor och tänker då bl.a. ta upp medicinering. 
Jag tänkte dessutom försöka mig på SSRI denna gång, tots att det enda antidep som faktiskt haft effekt varit efexor som är ett SNRI preparat. Innan jag blev gravid med Castor, slutade jag dock, cold turkey, efter fem års regelbundet intag av efexor och fick fruktansvärda utsättningssymtom. Efexor är skitbra när det funkar, men fy fan vilken pers det var att bli av med. Man ska inte käka efexor vid graviditet vilket betyder att jag kommer behöva utsätta mig själv för en utrappning vid nästa graviditet igen. SSRI är i regel mildare med mindre biverkningar eftersom det, till skillnad från SNRI, bara påverkar serotonin nivån i hjärnan. Tror jag.. haha jag bara svamlar. Har iaf testat alla SSRI innan och aldrig haft utsättningssymtom. Har även förnyat mitt recept på lergigan så jag kan få sova på nätterna igen.

 

Vanligtvis brukar min derealisation dyka upp när jag anstränger mig mycket, eller efter mycket ångest och stress. Det brukar då räcka med att jag varvar ner, tar det lugnt i några dagar och efter en vecka brukar det (i stort sett) vara så bra det kan bli med den här skiten. 
Men den här gången har den, trots att jag försökt ta det lugnt, fortfarande inte gett med sig. Är inne på andra veckan nu och livrädd att det blivit permanent och aldrig någonsin kommer försvinna igen :( 
Har upptäckt att det blir mycket, mycket, värre när jag suttit och pluggat en hel dag och koncentrerat mig mycket. Tyvärr har jag varken råd eller tid att ta en paus från skolan, så på något sett måste jag ta mig igenom det här. 
Kim och jag har därför bestämt oss för att avbryta allt skolarbete runt lunch  varje dag, äta och sedan ta en promenad runt strömmen innan jag återgår till arbetet igen. Jag förlorar någon timme av skolarbete på det, men för tillfället känns det faktiskt nödvänigt. 
Förhoppningsvist ger det någon effekt på eländet. Det tillsammans med regelbundna sömn- och matvanor.