Usch, kan inte sova. Känner mig stressad. Tänker för mycket.

Har så dåligt samvete för allting och känner mig otillräcklig. Otillräcklig som mamma, som flickvän och otillräcklig i skolan. Känner mig trött, lat och passiv. 

Orkeslös! Det är så mkt jag vill göra för Castor, så mkt jag vill orka men räcker inte till. 

 

Den senaste tiden känns det som jag gett upp innan jag ens försökt. 

Orkar inte röra mig. Orkar inte kliva ur sängen och orkar inte hålla mig vaken på dagarna. Blir snurrig av alla krav, av alla måsten. 

Jag vill vara den där mamman som hittar på saker, går på roliga utflykter, bakar och lagar god mat, leker, läser böcker och aldrig tappar humöret.  

 

Vill vara den där flickvännen som alltid har lust, inte gnäller och som klarar av att kompromissa och samarbeta istället för ta över allt.

 

Varför ska man ha så jäkla dåligt samvete för allting?