Idag fick vi uppleva något som nog tillhör en förälders värsta mardrömmar.

 

Jag hade hämtat Castor från förskolan och vi hade precis käkat mellis.

Vega var tjurig så jag satte mig i soffan med henne för att få henne att sova middag samtidigt som jag skulle göra en matbeställning från Ica.

Castor lekte inne på sitt rum brevid.

 

Jag hörde hur han höll på med pallen som han brukar ha i badrummet för att nå handfatet och tänkte att den ska han inte ha men den är så låg så det är ingen fara.  

Jag ropade med jämna mellanrum för att höra vad han höll på med.

Han sa att han lekte med tåget.

Jag hade dock en obehaglig känsla i magen som jag just då inte kunde sätta fingret på varför.

 

Plötsligt hördes ett duns ifrån Castors rum, det lät som om pallen föll omkull någonstans,  min magkänsla skrek genast till och jag lade undan telefonen för att gå och titta till Castor när jag hörde ett hemskt ljud komma från honom.

Jag kan inte riktigt beskriva ljudet, det var som han försökte skrika men det rasslade och kom bara fram något hest.

Där kickade mina mamma instinkter igång ordentligt. Jag sprang in med Vega I barnrummet.

 

 När jag kom in tittade Castor på mig med panik i ögonen.

Han var lutad mot väggen under ett fönster och liksom hängde med rumpan en bit ovanför golvet och med periennsnöret runt halsen.

 

Jag sprang fram till honom,  satte ner Vega och hakade ur honom ur snöret. Jag kunde på en gång se ett märke där det hade suttit, men så fort snöret var borta kunde han börja skrika och gråta så jag höll om honom och kramade honom. Svalde min egen gråt och försökte istället lugna ner honom.

 

Det är så stört hur mycket tankar som hinner fara genom huvudet på så kort tid.

Jag hann tänka på vart närmaste sax låg, bad jag skulle göra om jag inte fick loss honom, hur jag skulle påbörja hlr om jag behövde, att jag skulle ringa 112 direkt efter, och att det inte fick ligga småsaker där jag satte ner Vega.

 

När Castor hade lugnat ner sig kunde jag inspektera halsen närmare. Det var ett klarrött märke över den ocb som sträckte sig upp mot nacken en bit bakom öronen, det hade börjat svullna och han flåsade och var hes.

I övrigt verkade iaf han må bra, även om jag inte gjorde det.

Jag ringde Kim och min mamma, mådde illa och kände mig yr. Samlade mig och ringde därefter 1177.

 

Kvinnan i telefonen var trevlig och tyckte absolut att vi skulle låta en läkare titta på halsen eftersom svullnaden kunde bli värre.

Hon fixade så vi skulle få komma till barnakuten och jag ringde hem Kim från jobbet. 

 

Sjuksköterskan på 1177 uppmanade mig att ringa 112 om Castor skulle bli ännu mera hes eller få problem med andningen.

 

Medan vi väntade på att Kim skulle komma hem packade jag Skötväskan och gjorde en liten matsäck till barnen (man vet aldrig hur länge man kan behöva sitta på akuten).

 

Vi tog bussen upp men blev direkt när vi kom in på barnakuten hänvisade till den stora akuten eftersom det här inte var en medicinsk åkomma utan något för en kirurg. 

Vi blev hjälpta bort till stora akuten och fick snabbt komma in på ett rum där en undersköterska kollade pews/mews. Dvs. Tog saturation,  puls och kollade andningsfrekvens.

 

Det tog inte lång tid innan vi fick träffa en doktor (Tack och lov, för vid det här laget började Castor bli riktigt rastlös). 

Läkaren lyssnade på lungorna, kollade i halsen, kände och klämde (palperade) medan Castor var jätte duktig och bara hängde med.

 

Läkaren tyckte att vi hade haft tur men sa att det måste ha varit en hemsk upplevelse!  Jag nickade matt.

Han tyckte allting såg bra ut men att de främst ville försäkra sig om var att inte luftrören svullnat igen.

 

Han påpekade att han kanske skulle se över perennerna hemma hos sig med och jag sa att jag tyckte att han skulle göra det.

 

Aldrig tidigare har jag ägnat en tanke åt att persiennerna kunde utgöra någon större fara för en treåring. Det har liksom aldrig slagit mig.

 

Mitt i min frustration när jag precis fått loss och lugnat ner Castor gick jag berserk på alla snören i barnrummet och klippte av dem. Så de utgör inte längre något hot mot hans säkerhet. 

 

Nu sover barnen och jag känner mig helt utmattad efter dagens bravader. Har en klump i bröstet och skulle egentligen vilja gråta en skvätt men känner att jag inte kan.

Tänker mycket. Många tänk om.

Tänk om jag inte sprungit in på en gång. Tänk om han stått på en stol istället för pallen?

Castor slår sig väldigt ofta. Det är inte alltid vi springer direkt. Man hör ofta hur det gått för honom eftersom han har en tendens att prata med sig själv. Det händer hela tiden. Det är så invant så man reagerar knappt när det händer.

Vad hade hänt om jag inte varit så snabb? 

Ja, usch.

 

Det finns inget och ingen i världen som kan väcka så mycket känslor hos en som ens barn.

På gott och på ont.

 

Svullnaden har lagt sig, hesheten med. Men märket lyser fortfarande klarrött. 

Men det ser bättre ut än tidigare.Om någon vecka syns det förhoppningsvist inte längre.

 

Jag vill aldrig behöva uppleva något sånt här igen.

Nu checkar jag ut för ikväll och hoppas att morgondagen inte blir fullt lika actionfylld.