I tisdags blev trollet 8 månader (vad fort det går :'( !!! ) och jag har jättemycket ångest över det.

Vi närmar oss 1-årsdagen i raketfart och när de väl fyllt ett så är de snart tre och so on. 

 

Det känns jobbigt att släppa taget om henne. 

 

Med Castor kändes det lättare ju äldre han blev. Mycket av ångesten med honom låg ju i att han var så beroende utav mig. När han blev äldre var han ju fortfarande beroende men mer självgående. 

 

Under Castors första levnadsår mådde jag också så dåligt psykiskt att jag inte kunde njuta av hans bebistid. 

 Den här gången har varit precis tvärtom. Jag har mått bra och jag har till och med ammat vilket gjort att jag kommit nära Vega redan från början.

 Jag har trivts med att ha en bebis och att ta ansvar.

 

Vega är ju troligen vårt sista barn med och därför känns det extra viktigt att få ut så mkt som möjligt av den här tiden.

 

Det är så mycket nytt som händer hela tiden. 

Igår så hon "mamma" för första gången. Iaf första gången då det var tydligt att hon menade mig!

(Hon säger dock inte mamma utan "Nanna"). 

 

Så fort jag försvinner (bakom ett hörn, en skåpdörr etc) så börjar hon gråta "Nanna!"

Och när hon ser mig igen blir hon helt tyst för att sedan pusta ut och skratta hjärtligt."

 

Hon kan skaka på huvudet och nicka,  klappa händerna och vinka med. Det verkar som hon fattar den där klassiska leksaken där man trycker på någon knapp, vrider eller snurrar något och så öppnas en lucka och nån figur poppar upp. Hon förstår att hon ska stängs dem och trycka, vrida eller snurra på någon av knapparna för att någon av de fyra luckorna ska

 

Hon varken kryper, ålar, gåe utmed möbler eller rullar. Hon verkar inte heller intresserad och för min del får det gärna vänta ett tag till. Man får tillräckligt med motion av att jaga 3 åringar.

 

Hur som helst är hon en egen liten individ med en egen stor personlighet som börjar ta form och trots att jag blir rädd när tiden springer förbi så kan jag knappt bärga mig att få se vad hon blir för person <3