Nattskräck
Imorse fick jag och Kim en abrupt och mycket dramatisk väckning.
Runt sex tiden började Castor skrika hysteriskt och när vi försökte lugna ner honom var han fullkomligt otröstlig. Jag försökte prata med honom men han reagerade inte utan blev istället våldsam och försökte slå mig. Han var helt okontaktbar. Knöt nävarna, vred händer och fötter i konstiga vinklar samtidigt som han var helt stel i resten av kroppen. Det var helt bisarrt. Allt var som hämtat ur en scen från exorcisten.
I en halvtimme satt vi och försökte få kontakt med ungen innan han slutligen började "komma tillbaka" och lugna ner sig.
Efteråt var han som vanligt, skrattade, kramades, drack välling, precis som om ingenting hade hänt.
Tur för mig så kände jag faktiskt igen den här händelsen från något jag någongång läst om, så jag googlade snabbt fram nattskräck.
"Nattskräck utgörs av attacker under sömn med ett beteende som liknar det vid stark ångest. Personen, som fortfarande delvis är i sömn, kan sätta sig upp, skrika, vara våldsam och tröstlös, och uppvisar tecken på autonom aktivering i form av ökad motorik,kallsvettningar, hög puls och blekhet. Ofta har personen glömt episoden morgonen efter, medan andra kan ha diffusa minnesbilder."
Så beskrivs nattskräck enligt Wikipedia och enligt 1177 kan man som förälder göra följande när barnet drabbas av attacker:
"Som förälder till ett barn med nattskräck bör man hålla sig lugn vid attackerna och i stort sett inte göra någonting. Framförallt ska man inte dras med i barnets rädsla eller försöka trösta, hålla om eller väcka barnet eftersom det kan förvärra attacken. Man ska bara finnas lugnt bredvid barnet och se till att det inte skadar sig, vilket sällan händer. När barnet så småningom vaknar till av sig själv, eller återgår till den vanliga sömnen, ser man till att barnet lägger sig igen. Det är onödigt att prata med barnet eftersom det ändå inte minns något efteråt och helst vill sova."
Inte ett enda rätt för mig alltså :p nu vet jag tills nästa gång i alla fall.
Trackback