Då har jag överlevt första "normala" dagen som tvåbarns mamma, även om jag fuskade lite och tog en hjälpande hand från Amanda.  

 

Och dagen har verkligen varit... intressant... När amanda uppvaktade mig vid 9 imorse med medköpta frappes från brödernas (min favorit!) Var jag en mycket sliten och trött mamma.

 

Inatt hade jag nämligen fått ytterst lite sömn då jag har en mycket envis tjej som absolut totalvägrar att sova om hon inte får ligga på mig, gärna med en tutte i munnen. Eftersom de avråder samsovning med spädbarn på bvc pga förhöjd risk för plötslig spädbarnsdöd är det ett stort no no för mig att ha bebisen i sängen när jag sover. Något som alltså inte uppskattas. Och för att verkligen understryka sitt missnöje låg barnet därför och gnydde och grät all den tid under natten som jag inte ammade.

Har testat ha henne i babynestet i vår säng, så jag fortfarande kan ligga nära, fast utan risk att rulla på henne, men icke. Så fort man flyttar över henne vaknar hon till. Napp funkar inte alls, nej tutte ska det minsann vara! 

 

Efter vi ätit lite och jag gjort i ordning mig och barnen så drog vi, i brist på annat att göra, ner en vända på stan.

Dagen flöt faktiskt på ganska bra! Castor var snäll och på bra humör. Tills vi några timmar senare skiljdes åt från Amanda och gick hem igen.

 

Det första utbrottet kom när vi skulle ta oss upp för trappen till lägenheten (vi bor på andra våningen). Castor ville inte kliva ur vagnen, och samtidigt som jag stod fullpackad med skötväska, bebis och påsar och skulle öppna porten till trapphuset och i samma veva försöka dra med mig pojken slet han tag i barnvagnen och höll i för kung och fosterland. Han skrek hysteriskt när jag försökte få han att släppa vagnen och det blev en långdragen och envis kamp mellan mig och honom dom jag slutligen vann med nöd och näppe. 

 

När jag väl fått in han i trappuppgången, så slängde han sig mot mig och skulle ta sig förbi, ut igen.  

När jag säger att jag fick sätta foten (inte hårt!) Mot bröstet på han och på så sätt tycka in han i trapphuset igen så är det utan att överdriva.

Så där stod jag, med famnen full, balanserandes på ett ben och med den fria foten försökte jag pressade in min son i trapphuset. Att få in han var nödvändigt så jag kunde springa upp till lägenheten och lägga Vega i sin säng, lasta av grejer och sedan springa ner igen och hämta dampi.

 

Han fortsatte att skrika hysteriskt när jag släpade upp han för trappen, såret i magen stramade som fan och svetten drypte. När vi kom innanför dörren smällde jag igen den och låste fort som fan. Där och då kände jag en påtaglig lust att skjuta mig själv. 

 

Efter många om och men och ca 40 minuter senare lyckades jag få honom att lugna ner sig. Det blev ungefär 10 minuters frid innan det var dags för nästa utbrott.

Om jag sett trött ut imorse så var det nog ingenting mot hur trött jag måste sett ut när kim kom hem vid fem.

Nu ligger jag utslagen på sängen och är sugen på något gott, men vet inte vad. 

 

Imorgon går Castor, tack gode gud, på förskolan, vilket han även kommer göra onsdag och torsdag. Men på fredag är han ledig och då blir jag helt ensam med båda barnen, för amanda är inte hemma. Efter dagens trauma undrar jag hur det ska gå..