Även om det ibland dyker upp inlägg på bloggen som gårdagens, där jag gnäller över sonens "trots" och dotterns överdrivna närhetsbehov etc så älskar jag verkligen att vara mamma. Det är jobbigt, vissa dagar till och med skit jobbigt, med det är också otroligt roligt och givande! 

 

Jag har längtat tillbaka till personen jag var innan jag fick barn (ganska careless vad gällde min egen hälsa och aldrig orolig över saker som döden och sjukdomar), men jag har aldrig saknat ett liv utan barn. När jag väl kom in i rollen som förälder så insåg jag att jag inte saknar mitt gamla jag heller. Jag gillar den jag blivit. Jag är tryggare i mig själv, har slutat bry mig vad andra tycker och tänker om mig och jag har kämpat mig ur mina destruktiva beteenden! Jag har tagit tag i min utbildning och blivit en mer aktiv person och framförallt har jag blivit både seg och tålmodig, egenskaper jag helt saknat tidigare. 

 

Plötsligt har man något att kämpa för, något som lyser starkt i det mörka och något som tystar ner även de mest vildsinta av monster. 

Ingenting gör så ont hjärtat som att se dem fara illa men ingen känsla kan heller mätas med lyckan av att se dem glädjas. Kärleken är obeskrivlig precis som rädslan att förlora dem. 

 

Castor och Vega är stjärnorna som lyser upp och vägleder mig i min ibland väldigt mörka värld. Och så länge de lyser så hittar jag alltid vägen hem <3

 

Klyschornas klyschigaste inlägg ;p