Idag inledde vi den första dagen på det nya året med att storstäda lägenheten och packa ihop julpynt. Jag älskar verkligen julen med allt pynt, men så fort nyår är över vill jag bara packa ihop allting och få det undanstökat. Det är som om grejerna förlorat sin charm lite grann och inte längre fyller någon funktion.

 

På tal om nyår och nyårslöften så bestämde jag ju även att jag skulle försöka ha mer tålamod med Castor. Sedan ca. 4 månader tillbaka har han varit ett riktigt litet monster. Missförstå mig rätt, jag älskar verkligen min son, men just nu är jag så trött på alla maktkamper, allt gråt och skrik och att jaga efter en borderline dramaqueen till unge som slänger och river ner allt han kommer åt. Jag tror att han kommit in i någon tidig två årstrots.

Jag vill gärna tänka att jag är en pedagogisk förälder som förklarar och bekräftar känslor men som även är tydlig, konsekvent och sätter gränser.
Och fram tills jag blev gravid har jag ändå kunnat hålla mig lugn. Nu för tiden är jag själv dock ett hormonmonster. Jag känner mig konstant trött och är alltid hungrig och illamående. Energin räcker inte till att hålla tålamodet i schack när Castor sätter igång för 1711'e gången den dagen.

För honom är alllting fel och allting är en anledning till att bli upprörd. Han blir arg när han inte får som han vill, men han blir även arg när han faktiskt får som han vill, han blir sur när jag inte förstår vad han vill eller när jag råkar göra fel och sedan försöker göra rätt.

Självkart går de flesta barn igenom sådana här faser och det är normalt och ett friskhetstecken. Men just nu, när vi är mitt uppe i det och samtidigt som min kropp inte känns helt hundra är det svårt att hålla modet uppe alla dagar.

Det är så svårt att veta hur man ska hantera situationerna också. Känns som jag testat det mesta nu. Har testat att bli arg och skrika och jag har testat att lugnt och sansat förklara, bekräfta och avleda och jag har prövat att hålla mig undan tills dess att han har lugnat ner sig.
Vad ska man göra egentligen? Och vad är rätt? Han verkar inte vara såhär alls på förskolan.

Nu blev det ett väldigt gnälligt inlägg. Självklart har vi har bra stunder också, och dem stunderna är verkligen fantastiska, de känns bara så få just nu och jag saknar min glada, snälla och mysiga pojke :(