I morse vaknade jag med en sjuhelvetes pulserande huvudvärk.  En sådandär sprängande skallebank där hela huvudet känns som det ska explodera. 

Castor ropade på mig från sitt rum och jag tittade på klockan som var 10. Oj, vad länge han sov idag! Får man förmånen att sova så länge är det ingen idé att gnälla över att man är trött.  Då är det bara att bita ihop och palla sig ur sängen.  

 

Castor och jag gjorde oss i ordning eftersom vi bestämt att vi skulle gå och hälsa på Kim på nya jobbet. 

Det blev, som det ofta blir nu för tiden, en kamp mellan två viljor. Fem hjärnblödningar, massor med skrik, gråt och brottning senare var vi påklädda och klara att gå.

 

Kontoret var mysigt och arbetskamraterna var supertrevliga. Castor fick ett äpple och Kim visade oss runt.
Efter rundturen bestämde jag och Kim att vi skulle gå till texas longhorn och äta lunch ihop.

Men precis när vi skulle lämna kontoret var olyckan framme. Castor slog en snygg vurpa och landade med pannan rakt på hörnet av ett litet bord. Det blev inget allvarligt men blödde lite grann och lämnade ert märke efter sig. Jag förklarade att han nog skulle överleva den här gången med.  
Trots smällen och såret så grät han knappt. Det var två sekunder gråt sedan blev han tyst.
Jaha, här gråts det inte när man slår sig och får ont, men när man inte får som man vill då jävlar kan de bölas i timmar :p skitunge! Kims jobbakompis letade snabbt fram ett tjusigt plåster, och tillsammans med fläskläppen från gårdagens eskapader såg Castor ut som en riktig slagskämpe. 

 

I alla fall,  det blev en mysig familjelunch ute och när Castor och jag kom hem igen så slocknade  både han och jag några timmar :)