Förlossningsberättelse

Imorgon fyller Castor 1 år så idag tänkte jag dela med mig av vår förlossningsberättelse =) Jag skrev den precis när jag kom hem från BB förra året och eftersom den bara var tänkt som ett minne för mig och eventuellt Castor någon dag att läsa så är den mycket slarvigt skriven. Jag har länge planerat att lägga upp den idag och tänkt finskriva den tills dess men i och med att vi blev sjuka så orkar jag tyvärr inte det. Man får ta den som den är helt enkelt.
Hade även tänkt göra en uppdatering om hur min kropp återhämtat sig efter graviditeten men som sagt, sjukdom har satt käppar i hjulen så det inlägget får tyvärr vänta tills jag mår bättre igen =) Eventuellt någon gång nästa vecka.

Anyways jag varnar iaf om man är lite känslig, det finns några bilder från när de plockar ut Castor ur mig där det förekommer blod.

Enjoy!

Torsdagen den 21 mars 2013 klockan 9.50 förlöstes min underbara son Castor Lidström på Vrinnevisjukhuset i Norrköping via ett planerat kejsarsnitt.

Snittet fick vi beviljat några veckor innan BF, som var beräknat 29 mars.

Några veckor efter beslutet fick vi ett brev hemskickat där snittets slutgiltiga datum fanns angivet (21 mars) tillsammans med instruktioner om hur vi skulle förebreda oss inför ingreppet och att vi skulle kontaktas utav en barnmorska dagen innan som skulle meddela oss det klockslag vi skulle befinna oss på BB. 

Onsdagen den 20 mars, dagen innan snittet blev vi som utlovat uppringda utav en barnmorska som talade om för oss att infinna oss på BB klockan åtta nästkommande dag.

På kvällen den 20’e packade vi en BB-väska (så typsikt mig och Kim, alltid ute i god tid ;D).

 
Morgonen därpå gick vi upp runt 6 tiden. Jag hade fått anvisningar om att jag skulle duscha och tvätta mig med så kallade desinficerande descutan svampar samt avlägnsa alla smycken. Detta för att vara så steril som möjligt inför operation.

Vi tog buss 115 till sjukhuset. Det var jättemysigt väder den morgonen. Snö och kyligt men med stark sol.
Vi anlände på BB drygt 20 minuter innan avtalad tid och fick därför sitta ner och vänta en stund innan någon kom och assisterade oss.
Vid åttatiden kom en barnmorska och hämtade upp oss och visade oss in till ett enskilt rum där vi fick lämna av våra saker. Jag fick ett par skit (o)sexiga sjukhuskläder att ta på mig och blev ombedd att avlägsna trosorna efter som en KAD (kvarliggande kateter) skulle sättas in såsmåningom.

 Just looking casual.

Efter det att jag bytt om till mina snygga kläder utförde barnmorskan en rutinundersökning av mig och bebis. Hon lyssnade och mätte hjärtljud, tog urinprov osv. Hon satte även in en venkateter i armvecket (efter ett misslyckat försök att sätta in den en bit längre ner på armen). Det misslyckade försöket bidrog till ett gigantiskt och mörkt blåmärke på armen, som två veckor senare fortfarande inte hade försvunnit.

Medan venkatetern sattes in sprang Kim iväg och bajsade på rummets toalett. Han var så nervös stackarn och dålig i magen. Jag var också nervös, men jag kände att Kim var i behov av mitt stöd så jag försökte att inte visa min nervositet.

Tillhörigheterna låste vi in i ett skåp som fanns precis brevid min säng. Det fanns även två andra sängar i rummet.

När alla undersökningar var klara skulle vi bege oss till anestesiavdelningen där själva snittet skulle utföras. Barnmorskan rullade sängen och jag och Kim gick efter henne (kände mig jätte sexig där jag gick i mitt öppna nattlinne, utan bh och trosor under och med ett par jfoppatofflor). Vi tog såklart med oss kameran!

Innan vi fick komma in i operationssalen var vi tvungna att vänta på att ett annat par som gjorde snitt skulle bli klara. Under tiden fick Kim också byta kläder och både jag och Kim fick bära mössor över håret.
Medan vi satt där ute och väntade på att få komma in i operationssalen försökte jag trösta och lugna Kim som var fruktansvärt enrvöst. Jag klappade och masserade hans rygg.

Runt klockan 9 fick vi komma in i operationssalen. Jag fick ta av mig foppatofflorna och ”rocken” som jag hade över nattlinnet med den öppna ryggen. Sedan fick jag sätta mig ner på en brits. Massa sjukvårdspersonal kom in och presenterade sig, barnmorska, narkosläkare och förlossningsläkare Carl-Magnus mfl. Kim såg ut som om han skulle spy av nervositet. 

Narkosläkaren bad mig luta mig framåt då hon skulle lägga bedövning i ryggen. Hon hittade inte rätt så hon började gräva runt i min rygg med nålen vilket gjorde ont. Kim såg illamående ut. Det stramade i benen då hon injicerade bedövningen.
Sedan fick jag lägga mig ner. De fortsatte att göra i ordning omkring mig samtidigt som de väntade på att bedövningen skulle börja verka. Kim fick en stol att sitta på vid sidan av britsen/sängen. Han höll mig i handen.

Då Kim är känslig för blod bad jag någon av personalen att ta bilder på själva ingreppet, eftersom jag ville se när Castor kom ut. Narkosläkarens lärling åtog sig uppdraget och jag gav henne en snabb genomgång för kamerans funktioner.
Ett skynke sattes upp vid mitt bröst, som avskärmade mig från min nedre hälft.

 
 
Narkosläkaren drog ett föremål mot mina ben för att checka av så jag var bedövad. Det tog en stund innan bedövningen började verka. Någon satte in en KAD som jag inte kände av.

Och sedan skar de upp mig.

 
Allt gick mycket fort, men jag minns hur jag nästans slets upp från operationsbordet och började ”ryckas” fram och tillbaka när de försökte slita ut Castor ur min buk. Det kändes brutalt. Tydligen, enligt vad jag fått berättat för mig efteråt, så blev jag hög på morfinet de gav mig och hade börjat ropa ”Carl-Magnus! Carl-Magnus!”. Carl-Magnus var alltså den läkare som utförde själva snittet.

Och sedan minns jag hur jag hörde ett bebisskrik och gråt och jag tappade andan. Det var helt en fantastisk känsla. Jag blev tårögd. Jag såg på Kim som log brett och han sa: ”Hör du det där?” Jag nickade.

 
 
Efter en stund kom barnmorskan bort till oss med vårt lilla knyte och vi fick se honom för första gången. En så otroligt häftig känsla!
 
 
Kim fick sedan gå bort med henne och Castor till ett enskilt rum för att klippa navelsträngen. Under tiden började Carl-Magnus sy ihop mig.
 
 
 
 
 
 
 
Det var vid den här tiden som jag började förlora mycket blod. När Kim kom tillbaka med Castor i famnen och höll honom framför mig blev jag galet illamående efter blodförlusten (tror morfinet kan ha spelat sin del i illamåendet också) och jag fick kväljningsattacker och låg och hulkade på operationsbordet. Personalen började springa runt och kollade upprepade gånger på en tub som låg på sidan av min säng där blodet och fostervattnet samlades.

Jag fortsatte att hulka och så hörde jag Carl Magnus som stod och sydde säga: ”Oj då!”
Vilket kanske inte är den reaktion man vill ha från läkaren när man ligger uppsprättad på operationsbordet. 

Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände därefter men uppenbarligen så slutade det bra.

När vi skulle rullas tillbaka till rummet på förlossningen lade de castor på mitt bröst. Han var så liten.

 

Jag kommer ihåg hur ljust det var ute och hur solen värmde mot mitt ansikte när jag rullades i fram korridoren. Det var nog i det ögonblicket jag insåg att jag faktiskt hade blivit mamma och att den lilla som låg på mig var min bebis!! Min son. Det var häftigt!

Jag vet inte riktigt vad rummet på förlossningen kallades, men det var som något slags uppvak efter operation. Vi var tre stycken som låg därinne efter våra kejsarsnitt.

Jag kunde inte röra benen till en början, men när bedövnignen började släppa, och rörelsen i benen kom tillbaka kom även intensiv smärta. Och klåda!! Det kliade intensivt över hela kroppen. Tydligen var det inte ovanligt, för både jag och Kim hörde hur de andra kvinnorna klagade över klåda. Så låg vi alla tre där i våra sängar och kliade :P

Castor låg kvar på mitt bröst ca 2 timmar efter att vi anlänt till rummet. Han skulle försöka hitta tutten, men tyvärr utan framgång. Till slut fick vi hjälpa honom.
Efter ytterligare en stund kom en barnmorska och hämtade Castor och gick tillsammans med Kim iväg och mätte och vägde honom. Han var ett riktigt praktexemplar på sina 50 cm och 3500 g. Det riktiga genomsnittsbarnet.
Efter att man tagit tempen på honom konstaterade man dock att han, liksom de andra bebisarna i rummet, var för kall och man lade honom i värmesäng.

 

Medan Castor låg i värmesängen kom det vårdpersonal och började klämma och känna på min mage. De tryckte, jätte hårt, och drog ”nedåt” så det kom ut blod och klumpar ur min vagin som de plockade bort. Kim satte kaffet i halsen och vände sig äcklat bort. Haha.

Jag vet inte om det är normalt eller om jag fick något läkemedel för att det skulle bli så, men min livmoder drog ihop sig till sin ursprungligaa storlek på en gång. Jag kollade på magen som såg ut som en degklump och om jag tröck in händerna i den så var det som ett hål bak till ryggraden. Det gick nästan att känna ryggraden! Det var .. udda :P

Senare samma dag blev vi förflyttade in till BB och till ett enskilt rum. I det enskilda rummet så fanns det två sängar. En sjukhussäng (den som jag kördes in på) och en tält säng som gick att fälla ut. På tältsängen var det tänkt att pappan skulle sova, men Kim och jag hade kommit överens om att det var för dyrt för honom att stanna kvar på BB (250 kr/natt) och att katterna behövde honom där hemma, så tältsängen skulle inte komma till användning. Castor flyttades över till en ny liten balja att ligga i. Den liknade värmesängen men utan värmemadrassen då.
Första dagen gick åt till att vila och att försöka komma igång med amningen. Castor fick ligga mycket på mitt bröst mellan amningsstunderna. Jag hade dock fruktansvärt ont och Kim var så nyfiken på Castor så han fick ta bebis mellan varven. Kim fick också sköta blöjbytena då jag inte kunde kliva ur sängen riktigt ännu. Jag fick morfin mot smärtan. En spruta i benet och dropp i armen. Morfinet gjorde mig jätte trött och lite skönt lullig i huvudet. Amningen gjorde mig också trött. Två barnmorskor kom in lite senare och tog bort min kateter och hjälpte mig ställa mig upp. Det gjorde så jävla ont!! Jag lyckades ta mig till toaletten och kissa för första gången, och det gjorde ännu ondare. Gick hukad som en gammal kärring och krampade.

 
 
 

Jag var lite rädd för Castor i början. Kände mig så osäker på honom. Hur man skulle lyfta rätt, amma rätt, hålla rätt, byta blöja rätt och värma honom rätt utan att han skulle gå sönder. Kim lärde sig förvånansvärt fort. Han verkade osäker i början men en stund och några blöjbyten senare var dete som han inte hade gjort annat. Jag såg helst att Castor inte var hos mig eftersom jag var så rädd att göra honom illa. Sedan hade jag väldigt ont också och rörde mig ännu sämre när jag var tvungen att hantera honom på samma gång.

Första natten spenderade jag ensam med Castor på bb. Han ville ligga hos mig och började gråta så fort jag försökte lägga tillbaks honom i hans egna säng. Efter ett tag och många vänder fram och tillbaka blev det för jobbigt i såret så jag gick med på att ha honom hos mig. Jag fällde upp sidostöden på sängen och lade honom brevid mig. Jag ammade honom mellan varven och somnade med honom ammandes. Natten kändes dö lång, och efteråt visste jag att Kim skulle bli tvungen att sova över nästkommande natt.

Kim dök upp på BB runt 11 tiden nästa dag. Han hade med sig en väska, men sa att han inte hade fått med sig sin macbook och tänkte åka hem lite senare och hämta den, så vi kunde kolla på Fringe. Kim tog hand om Castor, bytte lite blöja och hjälpte mig med amningen. Jag klev ur sängen några gånger och stod brevid och försökte hjälpa Kim byta blöja på Castor trots att jag hade så ont. Denna dagen satte Kim på Castor kläder för första gången med, som han hade längtat så mycket efter.

 

Vi gick ut och träffade Kims föräldrar och bror precis utanför bb entrén också, eftersom de inte fick komma in. Det var första gången farmor, farfar och fabror fick se honom. Castor avslutade hela träffen med att bajsa ner sig, och det lät högt. Alla trodde det var Kim först, tills dess att vi lokaliserat den ursprungliga källan. Farfar var stolt i alla fall.

När kim åkte för att hämta sin dator tog jag med Castor i hans säng (som gick att rulla) och gick ut i den gemensamma matsalen och käkade middag. Där ute kom en annan nyförlöst mamma och satte sig hos mig med sin bebis. Han skulle heta fritjoff. :P Kim hittade mig och Castor i matsalen när han kom tillbaka. Vi gick tillbaka till sovrummet.
Den kvällen fick vi champangeglas med cider och mackor. Alla nyblivna föräldrar får en sådan bricka, vi kände oss lurade när vi upptäckte at den var alkoholfri, det är nog därför KIm ser så besviken ut bilden nedan. Det fanns kaffe till kim och te till mig också.

 

Den tredje dagen, 23 mars, på BB kände jag att jag ville hem. Jag var trött på sjukhuset och BB och min mjölk hade kommit igång samt ammningen så det kändes som vi lika gärna kunde åka hem. När barnet var tre dygn skulle man även på en obligatorisk undersökning, där man kollade reflexer och hur mycket bebis gått ner i vikt sedan förlossningen. Det gick bra på undersökningen så vi fick klartecken att åka hem.

Kim åkte hem i förväg och hämtade babyskyddet och sedan fick han skjuts tillbaka av sin pappa som skulle köra hem oss.

 

Senare den dagen, väl hemma, kom höggravida Amanda och Linus på besök. De kärade ner sig i Castor på en gång <3 

 Amanda gosar och Linus lär hyss.
 
 Under graviditeten tog jag en bild varje vecka för att följa min mages utveckling. Dagen innan snittet lade jag upp denna på fb för att berätta för vänner och familj att vi skulle snittas 21. 






Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback