En av mina värsta farhågor är att bli gammal. Mestadels av estetiska skäl, men också allt det här med döden och att vara beroende av andra. 

 

Ända sedan jag var 16 har jag obsessat över att bli äldre. Jag kommer ihåg att jag tyckte 16 var skitgammalt och att livet snart var slut. Nu tycker jag att allt under min nuvarande ålder är jätte ungt och undrar varför jag tyckte jag var gammal då? Det känns trist att ha spenderat nästan 10 år av sitt liv till att hela tiden känna sig gammal, och jag försöker ofta intala mig själv att det kanske vore dags att sluta och inte spendera kommande 10 år med att göra samma misstag. Men det är svårt att sluta. Just nu tror jag att jag kommit in i en 25-årskris. Wah, det svider lite bara av att skriva 25 år. Det låter så sjukt gammalt. Och trots att det är ett halvår kvar innan jag faktiskt blir 25 så måste jag erkänna att jag alltid fyller ett år äldre än vad jag egentligen är varje år. Så fort jag blev 24 blev jag 25 och nästa år kommer jag per automatik bli 26 då. Vilket är ännu äldre. 26 kändes ännu värre att skriva. Det låter alltid så naturligt när andra säger att de själva är det, men när jag ska tillämpa denna siffra på mig själv blev det fruktansvärt annorlunda och mycket obehagligt. Jag var ju 18 igår, så vad har jag gjort de senaste åren? 
Tiden går ju så jävla fort också har jag märkt, och jag upplever att åren förflyttar sig tre åt gången. Låt mig förklara.
Om du ser dig själv från den punkten där du befinner dig just nu och blickar ett år bakåt och sedan ett år framåt, så förstår du vad jag menar.
Just nu är du en viss ålder, i mitt fall 24. Men för ett år sedan vid den här tiden var jag 23 och om ett år är jag närmare 26. Scary!

 

Jag har alltid fått höra att jag ser äldre ut än vad jag är. Men det värsta jag varit med om var när en busschufför gav mig ett hånfult "mmm okej, yeah right" när jag skulle åka på ungdom på bussen (som i det här fallet är upp till 25). Inte blir det bättre av att Kim ser ut att vara bra mycket yngre än han egentligen är heller. Jag ser ut som en pedofil och han en liten skolpojke XD Det skiljer bara två år mellan oss, men det ser nog ut att vara bra mycket mer än så. 

Precis som alla andra förstår jag att åldrande är en naturlig del av livet, men varför är det så svårt att acceptera? Jag har också alltid tänkt att åldrande är något som sker succesivt under en längre tid och som inte visar sig plötsligt. Men bara det senaste året tycker jag att jag åldrats 10 år. Här om dagen upptäckte jag, till min fasa, att mina ögonbryn och ögonlock krypit ner några mm. Det låter ju inte så farligt, men det är det! Kollade på gamla kort och upptäckte, ännu en gång till min fasa, att det inte såg ut så för ett år sedan. Det senaste ett och ett halvt året har varit väldigt påfrestande, både psykiskt och fysiskt och min kropp har förändrats på många sätt. Jag har bl.a. burit och fött ett barn vilket bidrar till många fysiska förändringar i sig. Jag mådde också väldigt dåligt psykiskt under graviditeten. Vi bodde i en lägenhet och i ett område som jag avskydde, jag kände mig aldrig hemma i lägenheten och var också tvungen att spendera hela dagarna i den ensam eftersom Kim arbetade i stockholm. Han åkte tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällen. Jag drabbades av graviditets depression och led även av graviditetsillamående genom hela graviditeten. Jag kunde inte äta ordentligt (och har fortfarande mycket problem med mat), och inte mycket men var ständigt vrålhungirg. Jag fick kraftiga sammandragningar tidigt och i vecka 20 mätte en läkare min livmodertapp för kort. Hon informerade mig om att jag förmodligen skulle förlora barnet och att det inte fanns någonting de kunde göra. 
Jag anmälde senare den här kvinnan till patientnämnden eftersom (efter att jag uppsökt två andra, olika läkare) det senare visade sig att hon mätt fel + att hon efter att ha gett mig beskedet, då börjat gråta och började ställa frågor, sagt: "Fast nu har inte jag tid med dig, jag har andra patienter", och gått. Hur man kan bemöta en annan människa på det sättet är bortom min förståelse. Hade jag träffat henne nu hade jag förmodligen inte kunnat lägga band på min ilska, men just då var jag så chockad att jag bara kunde gråta. However, traumat efter det jag och min familj fick gå igenom pga hennes felbedömning satt kvar under resten av graviditeten och jag var livrädd att förlora min son. Vilket bidrog till ännu mer ångest. 

Efter att Castor hade kommit fanns självklart massor av lycka, men också mycket rädsla över att förlora honom, för då visste jag faktiskt vad det var jag skulle förlora. Min och kims relation var också mycket ansträngd pga mitt mående och det fanns gånger då jag trott att vi inte skulle klara det. Bara i somras drabbades jag av utmattningssyndrom och derealisation.

En dag sa min hjärna; nej, och så kopplades verkligheten bort.

Känslan av derealisation kan beskrivas som bäst, som att inte existera eller att befinna sig i en dröm. Det är den där känslan man kan uppleva när man är riktigt riktigt trött. Bortsett från att det inte försvann när jag sov och höll i sig i två veckor och därefter återkommit med jämna mellanrum då jag ansträngt mig. Och här har det räckt med bara en liten ansträngning.

Kanske är det inte så konstigt att jag börjar se sliten ut?

Under graviditeten försämrades även min syn och den förbättrades inte efteråt heller. Jag fick inte glajjer förens sent och jag använder dem sällan. Det resulterar i att jag går runt och kisar. Kanske är det pga. mitt konstanta kisande som mina ögonbryn nu funnit sin naturliga position några mm längre ner? 

Jag känner mig inte som mig längre. Det är så mycket som är annorlunda och fortsätter att förändras (så fort). Det finns inte en del av min kropp som känns ens någorlunda bekant längre. Tom min hjärna hittar på nya saker... 
Om det har gått såhär mycket nedför på bara ett år, undrar jag om jag kommer se ut som 40 om ytterligare ett... 

Jag vill känna igen mig själv igen och inte leva i en främmande människas kropp... Jag vill se ut som min ålder och inte 10 år äldre.. Och jag vill att tiden inte ska gå så fort, för jag vill hinna uppleva mitt liv!!