Castor kom hem från farmor och farfar igår. Vi hade ju tänkt låta han vara kvar tills idag men så blev det ändrade planer. Det var skönt för jag hade saknat honom. På morgonen ringde Kims pappa mig för övrigt. Jag blev såklart livrädd eftersom jag förutsatte att det hade något med Castor att göra och att det skulle vara allvarligt.

Varje gång Castor är hemma hos dem fruktar jag att få ett samtal där de säger att något hänt min son. Den här gången var det inget allvarligt, som tur var.

Peter (Kims pappa) sa att Castor inte hade bajsat på hela måndagen och frågade om jag visste vad man kunde göra. Jag berättade att det hänt förr och att dem kunde försöka massera magen. Jag frågade om han verkade ha ont eller om han hade spytt mycket, men Peter sa att han varken verkade ha ont eller spytt. 

Senare under dagen fick Kim ett sms från sin mamma där hon skrev att Castor slutligen hade skitit och massvis. 

 

Senare på kvällen fick vi veta att Kims kompis barn hade dött i lördags. =( Kompisen hade varit gravid i vecka 30 + och varit beräknad i början på juli. Så hemskt! En sådan sak som man alltid nojjar över men som det är meningen aldrig någonsin ska hända. Jag känner mig helt chockad och tycker så fruktansvärt synd om henne! 

Det är stunder som dessa man ifrågasätter någon guds möjliga existens...