Hjärnan är bra märklig. Det är konstigt hur lite kontroll man faktiskt har över alla känslor och tankar ibland.

 

Sedan Vega föddes har jag blivit så rädd för glömma. Jag är rädd för att glömma bort den här tiden, glömma bort känslor och upplevelser jag hadr och glömma hur liten hon var. 

Det var inte förens hon kom som jag insåg att jag faktiskt glömt alla dessa saker med Castor. Tiden går så fort och det händer så mycket hela tiden. Man hinner inte med.

 

Precis som man glömmer hur man själv såg ut för tio år sedan så glömmer man hur små barnen var bara förra året. 

 

Bilder och filmer återger långt ifrån hela sanningen.

Så som jag upplevde mina nyfödda -hur små de var, hur de luktade, lät och såg ut- kommer jag aldrig att få uppleva dem bara genom stt titta på bilder.

 

Jag vill inte glömma! Aldrig aldrig någonsin!

Jag vill med alla sinnen fånga varje hundradels sekund och bevara i minnet.