Varje dag är ett steg närmare BF och allting börjar kännas mer och mer verkligt. Bebis rör sig för fullt och magen börjar ta form.

Tiden flyger verkligen förbi och idag gick jag in i vecka 26 (25+0), snart 3 'e trimestern!!

 

Amanda och jag diskuterade namn idag. Dem vet ju redan att de ska få en pojke så de behöver enbart fokusera på pojknamn. Och ÅH vad mkt fina killnamn det finns! Men tyvärr, enligt min mening, inte särskilt många fina flicknamn :(

 

Jag har redan mitt pojknamn bestämt sedan innan jag blev gravid och är inte villig att kompromissa.

Men jag har bara ett namn som jag funderat på och gillar som flicknamn men det är inte lika mkt wow - känsla som jag får med pojk namnet. 

Har letat far and wide efter tjejnamn men inte hittat något mer som tilltalar.

 

Emiel  (med uttalet kort E som i eld och sedan mill, Eh-mill). Uttalet är mkt viktigt!! Alltså INTE Emil.

Det är mitt underbara fina pojknamn.

Eventuellt flicknamn är Vega, än så länge. Jag gillar Elsie också men accossierar det till en tant när jag tänker på det :p

 

Så, antingen chansar jag och hoppas på att jag slipper leta reda på ett tjejnamn eller så kanske hon får ta mitt tilltänkta pojknamn :p

 

Ja, det är en hel djungel det där med namn. Och Kim och jag är aldrig överens.

Han gillar korta, enkla, vanliga och "svenska" namn.  Typ Erik,  Gustav, Karl eller Ellen. 

Jag gillar motsatsen. Udda och ovanliga namn som funkar på både svenska och engelska. Det får också gärna finnas någon fin symbolik bakom :) som Castor (stjärnan alltså). 

 

Jag vet inte hur många som hört talas om synestesi, men igår hittade jag ett inlägg på reddit som handlade om det. Det fångade mitt intresse och jag gogglade det och såhär står det beskrivet på wikipedia:

 

 

Och

 

 

 

Jag har för mig att jag läst om det här förut, för länge sedan men måste ha förträngt det någon gång.
Efter att ha läst om det igår är jag nästan 100% säker på att jag har det.

Jag har alltid, eller iaf så länge jag kan minnas upplevt färger när jag tänkt, hört eller sett olika bokstäver, siffror, och ord. Ibland har jag även upplevt färger i samband med ljud.
Dessa upplevelser har gjort att jag har lätt för att komma ihåg vissa saker, allra helst datum och klockslag för viktiga händelser (speciellt födelsedagar). Dvs jag kommer ihåg allt i känslor av färger. Jätte svårt att förklara :P
Men för mig är t.ex. A'n röda, måndagar gröna och mitt namn Toby är rosa.

Ibland händer det även att jag, fysiskt ser färgerna, aldrig direkt, utan mer i det perifera synfältet.
En del färger känner jag jätte tydligt och jag vet exakt hur dem ser ut i huvudet, men jag kan inte hitta dem i färgkartor eller beskrivs dem med ord. 

För mig har det här alltid varit så självklart så jag har inte reflekterat över att skulle finnas något specifikt namn för det.

 

Nu var det några dagar sedan jag uppdaterade men har haft det lite stressigt med skola. 

 

Ni kommer ihåg uppgiften jag pratade om i förra inlägget? Ja, den blev underkänd! Åh va frustrerad jag varit över det, speciellt när anledningen var "du har skrivit för mkt!".

Jag hade alltså inte skrivit fel men skrivit för mkt! Efter att jag raderat halva uppgiften och skickat in på nytt blev den till Slut godkänd iaf. 

 

Pratade med en tjej som jag gick med på omvårdnadsutbildningen och som jag nu har religionskunskap ihop med. Hon läser också naturskunskap med samma lärare men på distans.

 

 

Både jag och den här tjejen är ganska ambitiösa och hon hade också fått sin uppgift underkänd pga hon skrivit för mkt. 

 

Fattar inte riktigt vad läraren är ute efter. Lärare säger så olika, medan den ena tycker att man skrivit för lite så tycker den andra att man gör för mkt. :/

 

På tisdag har vi terminens första prov och på fredag har jag deadline för ännu en uppgift. Nu är det bara att ligga i med skolan! 

Sista terminen!!

Haha, jag var bara tvungen.

Jag hittade den här bilden på min mobil från i höstas när jag var i Uppsala.

Jag och min kusin skulle kolla på film i min lillasysters rum och upptäckte då att det var någon som mensat i tältsängen.

 

Kusinen skickade iväg ett sms till min syster för att informera henne om detta.

V (min syster) svarade med att hon redan visste det och outa sedan vem av hennes polare som var skyldig och passade samtidigt på att bifoga en bild där denne såg skit glad ut och gjorde tummen upp.

 

Jag kände mig lite busig och bad kusinen ta en bild på mig och mms'a tillbaka som svar. Hahaha, ja ni ser ju resultatet :p

 

Det tåls kanske att påpeka att min syster är 14 vilket gör det lite extra roligt att retas då dem är lite känsliga i den åldern och får kanske även mih att framstå som lite extra elak och omogen. XD

 

 

Vi har nog inte lyckats med två hela sjukdomsfria veckor på förskolan sedan han började i mitten på augusti. 

Alla dessa envisa jävla sjukdomar!  Tar dem aldrig Slut! ?? Blir så less -,-

 

Alltså fy fan för att ha KOL eller någon annan obstruktiv lungsjukdom!

När jag var liten tog man bort mina halsmandlar så varje gång jag blir förkyld nu för tiden så kryper det ner i luftvägarna och resulterar i massor med hosta! Inatt har jag inte fått sova knappt nånting pga kittlande och retande i halsen/bröstet och ihärdiga hostattacker!

 

Just nu vill jag bara gömma mig för världen och vara ensam med mitt gravid illamående och min KOL... vi får se om jag lever än till kvällen.... .. 

 

Nej skämt åsido, jag ska gå och fixa lite te och slå på ett avsnitt av myth Hunters på netflix. 

Idag har jag varit riktigt produktiv känner jag!

Jag har rensat ur mina skolpärmar från förra terminens papper, har skapat en att göra lista där alla viktiga åtaganden finns nedskrivna, jag har rensat inkorgen i mailen och skrivit av mig från massa jobbiga och onödiga nyhetsbrev och på köpet upptäckt att jag har ett twitterkonto sedan november -09 trots att jag aldrig någonsin varit inne på twitter. Och så har jag lagt upp all min gamla omvårdnads kurslitteratur för försäljning på tradera samtidigt som jag varit på jakt efter ny!
Ja, det är så jag rullar.. snabbt och effektivt.

 

Just det! Jag har ju hämtat ut mina nya glasögon också! På vilka jag lägger upp bilder imorgon =)

Det blir en fattig månad denna januari.
För ett tag sedan lyckades Castor sno åt sig mina glasögon (trots att jag alltid gömmer dem väl!) och hade sönder dem. Det hade nog kunnat gå att rädda dem, tror jag, men eftersom dem varit så osköna och jag behöver ett par jag kan använda i stort sett hela tiden, så tänkte jag att jag köper nya och tar på avbetalning.
I vanliga fall gillar jag inte avbetalningar, men detta kändes som ett nödvändigt ont som jag dessutom tänkt betala av snabbare än avbetalningsplanen var upplagd för.

Hur som haver, när jag skulle hämta ut glajjerna idag så fick jag även veta att man måste ha haft fast anställning i minst 6 månader för att anses som kreditvärdig (vilket jag hade vetat om jag läst informationshäftet jag fick av optikern förra gången jag var där). Och så vitt jag visste så hade ju jag studerat de senaste 6 månaderna och det räknas ju tyvärr inte som någon anställning och därmed var jag inte heller kreditvärdig.

Så dumt, precis som att det är lättare för oss studenter att punga fram flera tusen än vad det skulle vara för någon med fast jobb? Och precis som man inte behöver glasögon bara för att man är låginkomsttagare... Oh well. Jag fick hämta ut dem i alla fall, men skulle komma tillbaka nästa vecka och betala resterande tusenlappar!

Denna kostnad, plus att jag behöver betala ny kurslitteratur, utrustning till skolan (block, pennor, mappar) samt avgiften för att tenta upp tre kurser på komvux vilket kommer kosta 1500 och ska vara betalt och ansökt om redan nu i januari. Det är sista chansen att tenta upp kurserna, för efter 1 juli i år så kommer detta inte vara möjligt längre.

Är säker på att det är något mer jag måste betala, men det har jag förträngt..
Jag hoppas på att mina gamla böcker säljer så har jag lite klirr att använda mig utav!

 

Igår var familjen i Norrköping city för att uträtta lite viktiga ärenden, typ byta julklappar och inhandla ny foundation till mamman vars gamla var slut. 

 

På väg ut ifrån kicks blev vi stoppade av två utländska karlar (kan tyvärr inte PK - termen), som fått syn på Castor. De satt och fikade på cafét som ligger utanför och började vinka in castor till sig och vifta med mobiltelefoner. Castor tänkte inte två gånger utan sprang genast bort och det hela gick så fort att vi inte hann stoppa honom. Den ena mannen startade upp ett spel på mobilen och började spela med castor som blev helt fascinerad. Karlarna började vinka till mig och kim "Hej då mamma och pappa!" Precis som om vi skulle lämna vårt barn ensam med dem två. Kim kläckte såklart ur sig att han skulle springa och köpa en dricka och jag sa snabbt att "Nej det ska du inte!". Jag tänkte inte stå själv med två främmande karlar.

Jag var på min vakt och uppmärksammade varje rörelse. Jag (liksom de flesta föräldrar) bli alltid misstänksam när främmande människor blir för närgångna mitt barn.

 

Efter en stund reste sig den ena mannen för att gå iväg och castor gick efter och mannen skrattade och satte sig på huk och började krama och pussa på Castor. När han reste sig igen sa han "kom!" Och höll ut ena handen med stans längsta cokespoon på ena fingret mot Castor. Jag fångade upp Castors hand precis när han skulle ta mannens och sa "Nej".

 

Sedan sa jag artigt Hej då till de båda männen och så vandrade jag och kim vidare tillsammans med pojken som inte vet sitt eget bästa.

Missuppfatta mig rätt, männens intensioner var säkert de allra bästa men som förälder blir man alltid vaksam vad gäller sina barn och främlingar, även om jag måste medge att jag förmodligen inte blivit lika misstänksam om det varit två kvinnor. Förmodligen har jag fler fördomar mot män och ser kvinnor som mindre hotfulla. 

 

Hur som haver, nu till något helt annat. Igår fick jag några sena julklappar av Kim som jag önskat mig från I fucking love science hemsida. Det var ett halsband, ett armband och örhängen. :)

I morse vaknade jag med en sjuhelvetes pulserande huvudvärk.  En sådandär sprängande skallebank där hela huvudet känns som det ska explodera. 

Castor ropade på mig från sitt rum och jag tittade på klockan som var 10. Oj, vad länge han sov idag! Får man förmånen att sova så länge är det ingen idé att gnälla över att man är trött.  Då är det bara att bita ihop och palla sig ur sängen.  

 

Castor och jag gjorde oss i ordning eftersom vi bestämt att vi skulle gå och hälsa på Kim på nya jobbet. 

Det blev, som det ofta blir nu för tiden, en kamp mellan två viljor. Fem hjärnblödningar, massor med skrik, gråt och brottning senare var vi påklädda och klara att gå.

 

Kontoret var mysigt och arbetskamraterna var supertrevliga. Castor fick ett äpple och Kim visade oss runt.
Efter rundturen bestämde jag och Kim att vi skulle gå till texas longhorn och äta lunch ihop.

Men precis när vi skulle lämna kontoret var olyckan framme. Castor slog en snygg vurpa och landade med pannan rakt på hörnet av ett litet bord. Det blev inget allvarligt men blödde lite grann och lämnade ert märke efter sig. Jag förklarade att han nog skulle överleva den här gången med.  
Trots smällen och såret så grät han knappt. Det var två sekunder gråt sedan blev han tyst.
Jaha, här gråts det inte när man slår sig och får ont, men när man inte får som man vill då jävlar kan de bölas i timmar :p skitunge! Kims jobbakompis letade snabbt fram ett tjusigt plåster, och tillsammans med fläskläppen från gårdagens eskapader såg Castor ut som en riktig slagskämpe. 

 

I alla fall,  det blev en mysig familjelunch ute och när Castor och jag kom hem igen så slocknade  både han och jag några timmar :)

 

 

Idag inledde vi den första dagen på det nya året med att storstäda lägenheten och packa ihop julpynt. Jag älskar verkligen julen med allt pynt, men så fort nyår är över vill jag bara packa ihop allting och få det undanstökat. Det är som om grejerna förlorat sin charm lite grann och inte längre fyller någon funktion.

 

På tal om nyår och nyårslöften så bestämde jag ju även att jag skulle försöka ha mer tålamod med Castor. Sedan ca. 4 månader tillbaka har han varit ett riktigt litet monster. Missförstå mig rätt, jag älskar verkligen min son, men just nu är jag så trött på alla maktkamper, allt gråt och skrik och att jaga efter en borderline dramaqueen till unge som slänger och river ner allt han kommer åt. Jag tror att han kommit in i någon tidig två årstrots.

Jag vill gärna tänka att jag är en pedagogisk förälder som förklarar och bekräftar känslor men som även är tydlig, konsekvent och sätter gränser.
Och fram tills jag blev gravid har jag ändå kunnat hålla mig lugn. Nu för tiden är jag själv dock ett hormonmonster. Jag känner mig konstant trött och är alltid hungrig och illamående. Energin räcker inte till att hålla tålamodet i schack när Castor sätter igång för 1711'e gången den dagen.

För honom är alllting fel och allting är en anledning till att bli upprörd. Han blir arg när han inte får som han vill, men han blir även arg när han faktiskt får som han vill, han blir sur när jag inte förstår vad han vill eller när jag råkar göra fel och sedan försöker göra rätt.

Självkart går de flesta barn igenom sådana här faser och det är normalt och ett friskhetstecken. Men just nu, när vi är mitt uppe i det och samtidigt som min kropp inte känns helt hundra är det svårt att hålla modet uppe alla dagar.

Det är så svårt att veta hur man ska hantera situationerna också. Känns som jag testat det mesta nu. Har testat att bli arg och skrika och jag har testat att lugnt och sansat förklara, bekräfta och avleda och jag har prövat att hålla mig undan tills dess att han har lugnat ner sig.
Vad ska man göra egentligen? Och vad är rätt? Han verkar inte vara såhär alls på förskolan.

Nu blev det ett väldigt gnälligt inlägg. Självklart har vi har bra stunder också, och dem stunderna är verkligen fantastiska, de känns bara så få just nu och jag saknar min glada, snälla och mysiga pojke :(

 

Jaha, då var vi här igen, nyår, slutet på något gammalt och början på något nytt. Det är dags för de traditionella nyårslöftena, ni vet dem som man januari månad går in helhjärtat för, för att sedan, resten av året, bara låta rinna ut i sanden :P 

Men på något vis tycker jag ändå att det finns en viss charm över att göra dessa listor varje år. Jag gillar tanken på att jag ska förnyas, pånyttfödas och reinkarneras till en bättre människa över natten. Jag gillar tanken på att jag ska göra en förändring, lägga om min livsstil och tanken på att rannsaka mig själv för hitta mina brister och sedan göra världsomvälvande stordåd! Även om jag någonstans djupt inne vet att jag med största sannolikhet, även detta år, inte kommer göra särskilt drastiska förändringar i min livsstil. 

 

2014 gjorde jag dock stora förändringar. Det största framsteget detta år var att jag gjorde ett totallyft i mitt psykiska mående.
Från januari månad till maj-juni var jag ett totalt nervvrak och på gränsen till ett sammanbrott. Mina hypokondriska tankar och ångest var överväldigande och så påtaglig att jag blev tvungen att be omgivningen om hjälp. Det kom mer eller mindre ofrivilligt. Efter ett möte på spädbarnsverksamheten, där jag har kontakt med barnsjuksköterskan Irene, bröt jag ihop och började gråta framför henne när hon frågade mig hur det var. Efter det sattes processen i rullning. Irene kom som en räddande ängel, fixade läkartid, psykologkontakt och gav mig till och med sitt privata nummer så jag kunde kontakta henne när allt blev för jobbigt. De stunder jag bröt ihop kunde jag alltid ringa henne och hon kom över en stund och lugnade mig. 
Jag träffade en läkare som satte in antidepressiva mediciner och fick även en KBT kontakt. 

Under sommaren åkte jag till uppsala i två månader och samtidigt som jag lät medicinen börja verka, gjorde miljöombytet och familjen som omgav mig att jag succesivt började må bättre. Efter sommaren mådde jag mycket bättre.

Ett annat framsteg är att jag avslutade min utbildning som undersköterska och att jag dessutom fick de betyg jag strävat efter. För mig är det otroligt stort eftersom jag aldrig tidigare haft någon utbildning och aldrig heller trott att jag skulle få någon.

Och även om det var oplanerat och kom som chock, så är vi glada över den graviditeten vi åstadkommit =) Jag ser verkligen fram emot att få ett syskon till Castor och ska njuta ordentligt av graviditeten denna gång!

Kim lyckades få nytt jobb i stan och slipper därför pendla till och från Stockholm varje dag. Detta underlättar massor för oss båda och för Castor som får se lite mer av sin pappa.

Jo, 2014 har nog till stor del varit ett bra år! Men oj vad fort året gick! Hann knappt reflektera något under året. Vart tog det vägen egentligen?

Nyårslöften blir simpla för nästkommande år. Nr 1 är i alla fall att försöka stanna upp och njuta av nuet. Ta en sak och en dag i taget.
Jag skulle även behöva skapa lite mer rutiner, eftersom jag blivit så förslappad och trött den senaste tiden. Regelbundna sovtider, mattider och så någon halvtimmes promenad varje dag för motion. Tänker inte göra något löfte om hårdträning och gym. Tar jag mig dit så är det bara ett plus.
Något jag däremot tänker lova är att bli bättre på att göra knipövningar. Har slarvat massor med det, och eftersom jag är gravid igen så är det verkligen på tapeten. Har laddat ner en app till mobilen som ska påminna mig tre gånger varje dag med att knipa!!
Ska nog även göra ett lite löfte om att läsa lite fler böcker (bortsett från kurslitteratur) 2015. Jag gillar att läsa men har istället för böcker legat och pillat på telefonen när jag gått och lagt mig. Det borde jag sluta med. Pilla på telefonen hela tiden. 
Och maffiga betyg såklart, det sista halvåret som är kvar av skolan innan jag får ett fullständigt slutbetyg!

Sen kanske jag även kan göra ett litet löfte att försöka ta fler bilder på mig och Castor tillsammans, då det är en bristvara. Och så släppa kontrollbehovet en aning, allt behöver inte vara perfekt!

Ja, det var väl det :P Nu får ni ha ett underbart nyårsfirande, ta det lugnt med festandet och så ses vi igen nästa år! Det året som ska vara BÄTTRE än alla andra föregående år! 

2015 here I come !!

YOLO & SWAG!