Så fort jag sluter ögonen och börjar drifta bort mot något drömmarnas land så hörs det ett missnöjt tjut borta från spjälsängen och jag rycks snabbt och brutalt tillbaks till verkligheten igen.

 

Så här är det varje gång.

Det slår aldrig fel.

När jag är på väg att somna, ja då vaknar hon. 

 

Inte på en gång. Utan när jag står på gränsen mellan vaket tillstånd och att sova.

Då det är som absolut jobbigast att behöva återta sitt medvetande igen och därefter försöka hålla sig vaken. 

 

Jag vet inte hur hon gör det men hon gör det. Varenda gång. Iskallt och beräknande. 

Som en slags inbyggd mamma och bebisinstinkt.

 

Jag vet inte riktigt vad det fyller för funktion. 

Ur ett evolutionsteoretiskt perspektiv kan det ju inte vara gynnsamt för den egna artens fortsatta överlevnad om gör sin mamma så trött att hon inte orkar ta hand om en.

 

Eller så är det meningen att mamma ska vara vaken och vakta så inga potentiella rovdjur kommer för nära?

 

Eller så ver inte jag vad jag pratar om för jag är för trött för det här... -,-