Igår träffade jag även Irene, hon som samarbetar med soc och hjälper mammor som har diverse problematik att stärka dem i rollen som föräldrar. Jag har verkligen tur som har henne. Jag tog upp det här med att jag blir lite ledsen av att Castor vågar smita iväg så mycket utan mig och Kim och hon förklarade att det var för att han kände sig trygg med oss som föräldrar. Han vågar krypa iväg för att han litar på att vi kommer finnas där om han behöver det. Och att jag inte skulle vara ledsen, för han söker bekräftelse mer än vad jag tror. Det kändes skönt att höra. Och när jag var tvungen att gå på toaletten passade vi på och genomföra ett litet experiment.
Castor stannade kvar hos Irene medan jag smet iväg. När jag kom ut från toaletten så stod hon där med Castor i famnen. Han hade blivit ledsen när han inte kunde hitta mamma längre. Och på ett sånt där ondskefullt och egoistiskt sett så kändes det faktiskt bra. Jag vill att mitt barn ska vilja ha mig och inte bara någon främling. Även om Irene inte är någon främling längre. =)

Nu när Kim är pappaledig så läser han mycket om barns utveckling. Han läste bl.a. att det kan räcka med vardagliga och enkla redskap för att underhålla småbarn. Typ slevar och kastruller. Så vi gav Castor lite sådant och så fyllde vi en bunke med ris. Det var roligt!